Vi har hängt hela dagen hos mammakompisen. De har trädgård. Med studsmatta. Och gungor.
Pyret studsade sig svettig men vår lilla våghals vågade konstigt nog inte, hon nöjde sig med gungan. Pyret och A var söta och hjälpte Polarn att ta sig upp i, och ner ur, dubbelgungan innan de drog vidare till studsmattan. Igen och igen.
Det är fasiken inte lätt att vara en liten lillasyster, hon vill ju vara med, men vågar inte alltid. De är så himla olika i sina temperament; Pyret är ju så kavat och social, men Polarn vill ha med mamma i vartenda steg. Pyret kastade sig lätt ut på egna sociala äventyr när hon var i Polarns ålder, men Polarn vill inte riktigt släppa taget.
Samtidigt, det är så himla lätt att glömma bort att de bara är 3 och 2 år, de är ju så små, egentligen. Polarn behöver inte våga allt ännu, och hon behöver absolut inte våga lika mycket som sin syster. Problemet är ju bara att när Pyret kastar sig iväg på äventyr så står Polarn bredvid och både vill följa med och hålla fast i mamma. För hon vill ju så gärna härma sin syster i allt. Utom när det höga höjder och klättring tydligen.
Men 3 och 2. Hur mycket måste man våga då liksom.
Hon får begära att jag sitter med henne när hon bygger lego på mammakompisens altan. Hon får ta med sig tågbanan och bygga den vid mig istället för i det provisoriska tältet tillsammans med tjejerna. Hon får vilja sitta bredvid när vi ska äta. Hon får vilja följa med när jag ska gå in på toaletten. Hon får vara lite reserverad. Hon får vara liten fortfarande. För sen ser man bilden på en lycklig Henrik Schyffert som har fått sin tonåring att somna i knäet. Snart nog vill hon inte hänga med mamma längre, jag får ta tillvara på allt klängande innan jag kommer sakna det antar jag.
Vi hade i alla fall en kanondag i en somrig trädgård och mor fick motion när hon skulle knuffa runt dubbelvagnen med två växande avkommor. 40 minuter upp för backar i värmen, svettigt blev det, för sommar var det, jag var barbent till och med.
Kommentarer