Eller köp och köp, barn bortskänkes mot avhämtning är väl mer korrekt.
Herr.Re.Gud.
Det är en fantastisk nejsägar/leka dövstum/tokvägra period vi är inne i.
En sån där man ska bli skitförbannad för att man får som man vill.
En sån där man kastar saker omkring sig.
En sån där man gör exakta motsatsen till det man har blivit ombedd att göra.
En sån där man skrattar när någon säger nej.
En sån där man fortsätter trots pedagogiska samtal, varningar och valmöjligheter.
Samtidigt som det är varmt och mamma är hormonell.
Mmmmmmyyyyssss.
Jag som just reflekterat över hur jag helt orättvist jämför barnen.
"Om Pyret klarade det borde väl Polarn fixa det. Om Polarn kan borde rimligen Pyret hantera det."
Så jag bestämde mig för att hantera barnen som de individuella personer de är och låta dem utvecklas i den takt de behagar.
Fast de härmar ju varandra.
Polarn gör allt som Pyret gör och älskar att gå storasyster att skratta. Alltså vill hon ständigt klara av saker hon inte ännu kan och gör de mest storartade clownerier för att dra igång syrran.
Pyret älskar att vara i spotlighten och att ha en bundsförvant. Så hon går igång på alla växlar av att lillasyster fånar sig.
Och de har bestämt sig för att ha någon trots/utvecklingsfas/testa gränsen för mammas tålamod och nerver samtidigt.
Det är jäkligt svårt att inte börja jämföra då.
"Men om hon kan så kan väl du.
Men om du bara, så kommer hon också/kommer hon inte heller.
Men gör inte så för då kommer hon också."
De är bara två och tre år. De är olika personer. De behöver få uttrycka sitt humör. De utvecklas.
Och mamma behöver få bli förbannad över det hundraartonde utbrottet över absolut ingenting, för dagen.
Imorgon väntar en ny dag att att få Pyret att gå på toaletten mer än de tre (!) gånger per dygn (!) vi fått iväg henne de senaste dagarna (utan att mötas av ett tokutbrott).
Och vi ska få Polarn att inte reta livet ur allt och alla, eller säga nej till allt och alla.
Spännande.
Kommentarer