I bilen hör vi en intervju med Sarah Dawn Finer, som pratar om att det skulle bli lite nervöst på livesändningen av Mello.
"Alla är snälla." säger den som intervjuar vid ett tillfälle.
"Alla är inte snälla." säger Pyret en halv minut senare.
Jag kopplar inte alls först och säger bara att hon har rätt, alla människor är inte alltid snälla.
"Men hon sa det, alla är snälla sa hon. Det är inte sant."
Medan jag dog en smula över att en älskad treåring ska behöva veta att det är så, kunde jag konstatera att hon är smart den där. Alla är inte snälla och det är inte sant om man säger att alla är så.
"Du har rätt." sa jag lite sorgligt.
"För en del är lite busiga!" sa hon då och gjorde mig en aning lättad. Hon tycker att inte vara snäll är detsamma som att vara lite busig, det är fortfarande på den nivån.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer