Efter att ha suttit och lyssnat och skrivit på de där babbliga intervjuerna gick ögonen lite i kors när det var dags att stolpa iväg och hämta arvsmssor. Men man piggnar ju till sig när man kommer fram till förskolan, det ser de små liven till.
Pyret klappade ihop efter en minut över att hon ville ha likadan öronmuffar som kompisen hade. För att det ordnar väl jag, herregud, man gör väl allt för sina barn. Jag öppnar en öronmuff-affär där på skolgården, alternativt beger mig på min häxkvast för att köpa ett par i affären (som fullkomligt svämmar över av öronmuffar just nu), eller så drar vi på en weekend till London där de visade sig vara inköpta, för ett år sen.
När jag på något sätt löste den krisen väntade hon i säkert fem minuter innan hon gick ner sig totalt över att jag höll med henne när hon sa att Polarn ville stanna kvar på andra sidan grinden. För den som känner sig manad att försöka förstå/analysera vad som gick snett får meningsutbytet här:
"Mamma?"
"Ja."
"Polarn ville stanna på den sidan."
"Ja, jag vet, hon ville vara kvar där."
KaBoom. En liten våt fläck på marken som kvider om att "Men hon ville vara kvaaar dääär...." och att jag sa tio gånger att jag höll med henne hjälpte icke.
Jag har ingen aning om vad jag gjorde för fel, främst för att motstående beteende; att säga emot, ger exakt samma resultat.
Men.
Sen lyckas man ta sig hem och serverar blodpudding. Jag blir hjälte.
Och efter maten drar vi igång Spotify med Viktor och Samir.
"Vi ska bada nakna på hjärtestorg oooååååååååå, kom och festa loss med ååååås, vi ska ta å sparka låååssss"
Följt av Molly Sandén
"Destoni, beståni juuunivääärs, beståni juuunivääärs"
Och arvsmassorna skrik-sjunger och studsar sig lyckliga.
Tack melodifestivalen, dåliga låtar som barnen helt missuppfattar räddar dagen.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer