Efter att ha suttit och lyssnat och skrivit på de där babbliga intervjuerna gick ögonen lite i kors när det var dags att stolpa iväg och hämta arvsmssor. Men man piggnar ju till sig när man kommer fram till förskolan, det ser de små liven till.
Pyret klappade ihop efter en minut över att hon ville ha likadan öronmuffar som kompisen hade. För att det ordnar väl jag, herregud, man gör väl allt för sina barn. Jag öppnar en öronmuff-affär där på skolgården, alternativt beger mig på min häxkvast för att köpa ett par i affären (som fullkomligt svämmar över av öronmuffar just nu), eller så drar vi på en weekend till London där de visade sig vara inköpta, för ett år sen.
När jag på något sätt löste den krisen väntade hon i säkert fem minuter innan hon gick ner sig totalt över att jag höll med henne när hon sa att Polarn ville stanna kvar på andra sidan grinden. För den som känner sig manad att försöka förstå/analysera vad som gick snett får meningsutbytet här:
"Mamma?"
"Ja."
"Polarn ville stanna på den sidan."
"Ja, jag vet, hon ville vara kvar där."
KaBoom. En liten våt fläck på marken som kvider om att "Men hon ville vara kvaaar dääär...." och att jag sa tio gånger att jag höll med henne hjälpte icke.
Jag har ingen aning om vad jag gjorde för fel, främst för att motstående beteende; att säga emot, ger exakt samma resultat.
Men.
Sen lyckas man ta sig hem och serverar blodpudding. Jag blir hjälte.
Och efter maten drar vi igång Spotify med Viktor och Samir.
"Vi ska bada nakna på hjärtestorg oooååååååååå, kom och festa loss med ååååås, vi ska ta å sparka låååssss"
Följt av Molly Sandén
"Destoni, beståni juuunivääärs, beståni juuunivääärs"
Och arvsmassorna skrik-sjunger och studsar sig lyckliga.
Tack melodifestivalen, dåliga låtar som barnen helt missuppfattar räddar dagen.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer