Med en förkylning på väg att bryta ut, men som inte ännu hunnit bli fullskalig. Ni vet, när det liksom bara svider lite i svalget, är tungt i bröstet, börjar bli tjockt i näsan och en aning feberkänsla i kroppen, fast man mår okej men ändå inte. Så åkte jag iväg och fick lite handledning i vårt arbete. Det gick strålande.
Därför var det bara att åka hem och börja transkribera våra intervjuer, så vi kan göra jobbet på riktigt. Gotta ner oss i det göttaste liksom.
Det är tur att jag tycker att det kul att sitta där och spela upp, spola tillbaka, lyssna igen, pausa och skriva ner. Tur, för att vi hade några som var väldigt, väldigt bra på att prata. Väldigt bra. Typ pratar fort, utan paus, i en halvtimme, eller mer, utifrån en enda fråga. En intervju på 40 minuter kan liksom generera lite ord, eller jäkligt många ord. Jag har några rejäla pratkvarnar i min hög, jag har ett snitt på 140 ord per minut att ta mig igenom.
Fast det är kul. Faktiskt. Vi satt på vår handledning och pratade om hur kul vi hade, om hur det var så himla roligt att sitta och peta med formuleringen av en mening i 20 minuter. Jag vill bli forskare nu.
Kommentarer