Och där kom den, den omdebatterade kommentaren har drabbat mig med:
"Det är ju väldigt långa dagar de går..."
Levererat av den pedagog på förskolan som har väldigt många åsikter om våra barn, allt från hur håret är uppsatt, via vilka kläder de har på sig, till om de är sjuka eller inte.
Tack för det dåliga samvetet, det gjorde mig lika sårad och förbannad som jag har hört andra vittna om.
Att barnen är pigga när de kommer hem och nio gånger av 10 inte uppvisar de symtom, humör eller idéer som den personen pratar om räcker tydligen inte.
Vad gör man?
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer