I flera månader har vi förberett Pyret på att när man fyller tre så säger man hejdå till bapparna. Snart är du tre, då säger man hejdå. Nu är det snart dags att säga hejdå. Nu är du tre då är det snart dags.
Vi tänkte att hon behövde en lång startsträcka.
Vi frågade damen själv hur hon ville säga hejdå, självklart blev svaret att hon ville ge dem till Bamse. Hon såg att det fanns en napplämnar station i Bamses hus på Kålmården i somras. Svindyra Kålmården i januari, glöm det, så Bamse hade "stängt" och vi kunde skicka bapparna istället, som i "skicka". Eller så kunde hon lämna dem till kaninerna i parken. Eller hos katten på Skansen.
Katten på Skansen var det senaste budet.
I morse fick jag ett ryck och frågade hurtigt om det var idag vi skulle åka och lämna bapparna och eftersom svaret blev ett förväntansfullt ja (?!?!) så var det bara att haka på. Som värsta Astrid Lindgren byggde vi upp en stämning om vilken grej det var, hur man fick present efteråt (godispåse innehållande Kinderägg) och hur vi kunde fira med att gå in på Akvariet den här gången (kallt ute, varmt inne).
Nu är ju damerna ganska nära i sätt och ålder så stackars Polarn fick liksom åka på samma tåg, fast hon inte alls var tre. Det har dock aldrig varit samma besatthet där så vi tänkte att det nog ändå skulle bli det minsta bekymret.
Bapparna samlades in, lades i varsin påse förseglad med rosett och de fick själva lägga dem i varsin ryggsäck innehållande valfria saker.
Sen var det bara att hålla humöret på barnprogramsledar nivå, smöra och muta i obscena mängder och hålla tummarna.
Inte en enda gång efterfrågade någon av dem nappen på vägen dit, som att de fattade vad som var på gång trots allt. De tyckte det var vansinnigt kul att mata nappmaskinen med alla nappar. De var på gott humör på vägen dit och under hela besöket. Polarn frågade efter bappen en gång när vi skulle hem men somnade på fem minuter utan. Whaaaaat?
Okej. Vi har bara strukit medhårs idag. Vi har lockat med allt vi vet att de gillar, vi har låtit dem välja och gett dem onödiga saker de har pekat på.Det kan ju ha bidragit till det goda humöret möjligtvis. Men jag tänker att man ändå måste ha lite förståelse för att det är svårt att sluta med något trösterikt efter två, tre års intensivt användande (*hrm, föredetta rökare, hrm*).
Kvällen gick bra för Polarn, hon frågade efter bappen några gånger men somnade lika snabbt som hon brukar, utan gråt eller tandgnissel.
Pyret drog dock ut på läggdags så långt det bara gick och förhandlade mer än ett FN sändebud, men det var inget tjat om bappen och bara lite gråt.
Chocken vägrar lägga sig.
Vi får väl se hur natten blir...
Kommentarer