When the going gets tough, the tough gets out of the house.

Läggdags.
Polarn kvider och gråter:
"Maaammmahahaha"
Pyret kvider:
"Jag vill ha maaamaaaaa"
Polarn vill att jag håller i hennes hand och Pyret vill att jag ligger bredvid. Samtidigt som Pyret inte vill sova och Polarn som vanligt måste snurra runt som en torktumlare och byta kompis, ställning och sättet hon ska hålla i hand hundra gånger om.

Morgon.
Polarn kliver in klockan fem, samma vaken-klockslag som hon har haft sedan födseln. Om det inte blir redan klockan 4 så klart. När jag inte orkar, när herr B.o.B. är exakt lika bra på att servera den frukost hon tjatar om, så kvider och gråter hon:
"Maaammmahahaha, göra." "Maaammmahahaha fjuskott."
"Maaammmahahaha gå upp."
När herr B.o.B. kliver upp får hon ett regelrätt sammanbrott och fortsätter sitt mantra om mamma.
I två år; fem på morgonen, i alla fall 360 dagar om året.
Det plus läggdags.

Nästa vecka skulle jag behöva sitta kvällstid med det plugg som inte var särskilt möjligt att få gjort med barn på jullov. "Då måste du ta läggdags" sa jag till maken. "Hur ska det gå?" frågar han helt rättmätigt. Sköta läggning i en timme tills hjärnan är helt okapabel att plugga, eller lyssna på gråt och skrik efter mamma en timme medan man försöker plugga. Eller släpa iväg dator, sex böcker, anteckningsblock och något ätbart till ett ställe utanför hemmet efter middag.

Jag pallade inte läggdags idag. Jag gick ut, utanför ytterdörren. Hur länge till jag kommer orka den här mammigheten vet jag inte. Eller det vet jag i och för sig, för jag har inte orkat den rätt länge nu. Hashtag: När man känner sig rätt kass på det där med föräldraskap.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen