Fortsätt till huvudinnehåll

Noll koll.

Jag gillar att ha koll. En del försöker sätta en negativ sfär kring det och kallar det för "kontrollbehov" eller "pedant" och andra taskigheter, men det är bara att "ha koll", det är bra att ha koll.
Jag mår bra av att veta, fullfölja och vara klar för då kan jag vara ledig, är man inte klar så är man ju inte ledig, då har man ju bara paus och jag fixar inte paus för "skjut inte upp till morgondagen vad du kan göra idag" och hela den där Lutherska andan vi får i oss redan i livmodern. 
Så jag vill göra klart, bli färdig och ha lite koll, det är i att göra som lugnet infinner sig, inte i pausen.

Sen kom det visst några barn.
Sen kom Universitetet
Och båda är unika mästare på, och innehar dubbelexamina i, kontrollbehov i kombination med total brist på organisering.

Jag som gillar att ha koll.

Barn vill kontrollera allt, men saknar den utvecklade hjärnan för att kontrollera mer än den saken de har i fokus just den sekunden och lämnar därför allt omkring sig i totalt haveri och misär eftersom de dessutom har koncentrationsförmågan hos ett... ...barn.
Och Universitetet.
De kontrollerar eleverna med järnhand och kräver total disciplin, men erbjuder i gengäld en lev-i-stunden och i-sista-minuten mentalitet strösslat med luddighet och otydlighet.

Summa summarum. Jag gillade att ha koll och jag gillar det fortfarande, men får aldrig ha det längre. Framförhållning, planering, organisering och andra supersexiga ord får jag bara använda vid sällsynta tillfällen, för jag är tvingad in i en tillvaro där man inte får ha koll längre.

Jag kom bara att tänka på hur tragiskt livet blivit när jag använde min app för att se när mensen skulle dyka upp. En sån app som jag hade noll förståelse för att man kunde behöva, för hur i hela friden kunde man inte veta när mensen skulle komma.
Jag vet inte längre.
Jag blir lika förvånad oavsett när jag tittar i appen:
"Oj! Så länge kvar!"
"Oj! Så snart!"

Jag har noll koll, jag gråter inombords.
Men inte lika mycket noll koll som kommunen som inte har tagit ner granen eller juldekorationerna. Den som ska ha koll på när det ska tas ner måste ha småbarn, eller pluggar jämte arbetet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.