Polarn har den ökända kläder-eller-livet fasen, alltså alla försök att klä på eller av henne något plagg alls, även så litet som en strumpa, leder till protester och förtvivlan värdiga ett opera-drama. Vi har ju provat det där med att låta henne frysa lite men hon är så jäkla envis att vi tror att hon kommer få köldskador om vi fortsätter den taktiken. Istället är det förhandling och förklaring i evighetersevigheter innan vi får ge upp och klä på en ytterst ilsk varelse mot hennes vilja. Känns hemskt att göra så men gråten när hon faktiskt erkänner att hon fryser känns värre.
Idag blev dock påklädningen snäppet mer utmanande när vi skulle klä på henne, och hennes syster, till ett besök i pulkabacken. Underställ, tröja, byxor, ullstrumpor, vanliga strumpor, halsduk, fleecetröja, overall, vantar, kängor och mössa. Herre. Gud. Vi som skötte det där satt i kortärmat och svettades.
Pyret var taggad till tusen när vi gav oss ut, hon höll på att dö rastlöshetsdöden när jag fick lov att köra långsamt på de snorhala, oplogade vägarna och stanna för en oförklarlig köbildning. Hon studsade ut ur bilen som en känguru som överdoserat på koffein och satte sig i den nyköpta pulkan för att tjata sig blå på att bli skjutsad, medan vi försökte packa ur en mindre entusiastisk lillasyster. Båda barnen lät: "Iiiiiiiiii" när pulkorna började glida, men av olika anledning.
Pyret i all sin lillgamla glans sa förnuftigt att hon ville börja med en liten backe, tills hon vågade prova en större, och när hon var redo för en stor så skulle jag åka med henne först. Polarn ville inte prova någon jäkla pulka över huvud taget, hon bara grät om hon inte fick stå och hålla i handen.
Pyret provade en liten backe en gång, sen ville hon prova den "stora". Hon ville att jag skulle åka med första gången, sen ville hon åka själv. Polarn grät.
"Ska vi gå in och fika lite?" Sa herr B.o.B. Polarn sa genast ja och stod sedan och hulkade "Gå fika nu?" medan Pyret skulle få åka en gång till. Jag försökte med ett: "Det kanske blir roligare att prova pulka efter lite fika?" Polarn funderade en liten stund, vände upp sitt ansikte mot mig och snyftade "Nähä".
Så snart vi parkerat oss i värdshuset och hon förstod att det vankades mat blev hon gladare. Så snart hon ätit sallad, sin mat, bröd och min mat så sa hon plötsligt: "Åka pulka nu." "Vill du prova att åka pulka nu?" frågade jag förvånat och hon sa ja.
Sen åkte vi pulka. Allihop. Till och med Polarn ville åka på egen hand efter några gånger.
Än en gång ger jag mig själv en mental örfil för att inte prova att ge den där lilla Gremlin mat när hon sätter sig på den omöjliga tvären. Fast just idag antar jag att den träningsvärk som lär uppstå efter att ha dragit barn i pulka uppför backen x antal gånger kommer räcka som bestraffning.
Kommentarer