Fortsätt till huvudinnehåll

The sun will come out, tomorrow.

Vad i hela friden menade jag med det?!?! kanske jag har tänkt en eller annan gång när jag har suttit med den där hemtentan som fortfarande ska skrivas.
Jag kanske har tänkt det extra mycket idag, eftersom jag har tryckt ner den fakta som jag tycker mig ha tid, plats och ork med, och därmed ska gå igenom vad jag har skrivit innan jag börjar analysera.
Vad jag tänker annars?
Ordbajs. 8 sidor ordbajs.
Nog för att det är svårt att få till det när man har skrivit en halv dag här, en halv dag där, ingenting på en vecka eftersom kalendern är full av röda dagar och hemmet är fullt av rödprickiga barn, en timme när sagda barn sover, en halv dag till efter en veckas uppehåll till på grund av rastlös avkomma.
Sen ska man plötsligt sätta igång på riktigt, eftersom att man tydligen måste lämna in något slags producerat material. Vaffö då?
Vad var det jag skrev och tänkte med det där den 28/12?
Ingen aning, jag vet inte en vad jag åt till frukost (åt jag överhuvudtaget frukost?), och då börjar jag tänka på mat och måste ta en paus för att invadera skafferiet.
Nu återstår alltså att jag ska försöka göra dessa 8 sidor begripliga för mig själv, eftersom det säkert underlättar för att göra det begripligt för läraren, och sen analysera detta och försöka göra det jag analyserar begripligt.
Plus att jag ska gå på lite seminarier.
Plus att jag ska orka ta tag i eländet samtidigt som jag redan är så less på den eftersom jag har pillat med den i flera veckor.
Så jag städar istället. Eller Googlar något. Eller läser Aftonbladet. Eller kokar kaffe. Eller chattar med någon. Eller går och lägger mig och låtsas som att jag orkar mer i morgon för då kommer jag plötsligt inte ha min konstanta huvudvärk eller bli alldeles trött och dimmig efter en timmes läsaochskriva.
Tomorrow, tomorrow, I love you, tomorrow, is always a day away.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.