Att sova har aldrig riktigt varit Pyrets grej.
Sedan start så har hon vaknat titt som tätt, hela nätterna, varje natt. Vi pratar om allt från oroligt gnäll till gråtattacker. Men också vad vi bara kan tolka som nattskräck. Och nattskräcken är i farten nu igen, den kommer liksom i perioder.
Hon gråter och gnyr lite så man går in för att trösta, men gråten eskalerar till ren panik istället för att lugna sig, hon beter sig alltmer vettskrämd och går inte att få kontakt med. Fast det hänt så vansinnigt många gånger så är hjälplösheten som sköljer över en när hon kastar sig fram och tillbaka med hårt slutna ögon, näst intill förlamande. Att se att hon befinner sig någonstans där hon är så rädd utan att man når fram till henne är frustrerande på en helt absurd nivå.
För någon vecka sedan hände det igen. Precis som när hon var liten bebis så fick jag henne att komma till ro genom att slå på tv:n och leta fram en kanal som visade reklam. Då blev andningen lugnare, gråten slutade och hon sov lugnt igen. Vilket låter helt galet, men det har alltid funkat. Det måste vara ett magiskt tonläge i reklamfilmer.
Sen hände det igen några kvällar senare, då hjälpte ingenting alls, det var värre än någonsin, man såg varenda muskel i hennes kropp spännas, hon slet sig ur famnen och ställde sig och stampade i golvet, hon stirrade en rätt i ansiktet och skrek som om man vore monstret hon antagligen drömmer om, samtidigt som hon inte såg en alls. Och hon skrek och skrek och skrek och skrek, jag är säker på att det höll på längre än en halvtimme.
Så nästa dag ringde jag bvc. De hänvisade till barnavårdscentralen, jag ringde dit nästa dag och deras psykolog ringde upp inom några timmar.
Han var lugn, ruskigt trevlig, tog sig tid, frågade och lyssnade. Till sist var svaret att det sannolikt var nattskräck men åt det fanns inget att göra annat än att finnas där, vänta ut det och hålla sig lugn.
Jag skrattade lite när han sa det sista och sa att det var självklart att man strävade efter det men när man ser sitt barn så vettskrämd och inte kan trösta det så bränner tårarna bakom ögonen och hjärtat rusar. Han förstod att det gick mot all föräldrainstinkt och att maktlösheten måste kännas avgrundsdjup. Hans råd var att tänka på att Pyret påverkades egentligen inte, när hon vaknade nästa dag så var det som att det aldrig hänt, det var bara egentligen otäckt för oss föräldrar.
Bra tröst?
Sen sa han att för de allra flesta gick nattskräck över efter förskoleåldern, men visst, hon var ju bara tre så det var ett tag kvar.
Bra tröst igen?
Fast det kändes ändå bättre att ha pratat med någon.
Jag vet att det finns barn som sover gott, Polarn har varit ganska bra på det, men Pyret kommer nog kämpa ett tag till innan hon kommer till ro. Därför skrattade jag lite för mycket när jag fick frågan, så där med huvudet på sned, om det var vaknätterna under amningstiden som gjorde att jag kände att jag inte skulle orka med ett barn till.
Det är det barn som inte ammade och är tre som gör att vi inte sover mer än lösryckta timmar hit och dit, fortfarande, efter tre år, en månad och två veckor. Men vem räknar.
Kommentarer