Klar!!
Eller klar och klar, jag skrev till någon slags sista ordet mening som om jag tänker på det nog blev lite förhastad och kass. Om jag tänker på det så fanns det nog mer att göra med hela tentan.
Men jag orkade inte.
Jag läste igenom den, på så sätt att jag kollade referenser, stycken och punkter. Men orden, formuleringarna, funderingarna, jag var så less på dem att jag inte orkade läsa dem en endaste gång till. Det är då man vet att det bara är att lägga ner, att erkänna för sig själv att det är allt jag kommer producera. Det är inte en chans att jag kommer slås av någon magisk inspiration och sitta vaken till midnatt för att ändra hela skiten. För jag har kommit till punkten att jag kallar den för "skiten".
Så jag blundade och tryckte på "skicka", skrev ut en kopia, som jag bara tittade om alla sidor fanns med, men annars la i väskan och kommer låta ligga där tills den dumpas i lärarfacket imorgon.
Jag är klar. Jag låtsas som att det var en salstenta som jag inte hade mer tid att skriva och låter mantrat "jag kan inte bli underkänd" spela i huvudet. En melodi som kanske spelar lite svagare sedan man faktiskt har varit med om att bli underkänd.
Nu känns det som att jag borde ha ett efter-tenta-firande. Men det blir väl mest i form av att unna mig att laga middagen i lugn och ro och hämta barnen lite tidigare. Livin da life liksom.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer