Fortsätt till huvudinnehåll

På hal is.

Ja vill åka rullskisko ida!
Jo, vi lovade Pyret att åka iväg och prova de där skridskorna idag. Långsjön skulle vara tillräckligt tjock och plogad så off we go.

Det började som det alltid börjar nu för tiden, Polarn skrek sig fördärvad för att vi skulle klä på henne. Jag menar verkligen fördärvad, som att hon håller på att dö, det lägger lite sordin på stämningen kan man säga. Men hundra lager senare var vi iväg, i sällskap med en sur liten arvsmassa och en supertaggad större liten arvsmassa. Hon ville sätta på sig hjälmen redan när vi gick hemifrån.

Jag får väl erkänna att jag var lite skeptisk till det där med att lära Pyret att stå på hala saker på halt underlag. Speciellt eftersom det är något som kommer kräva övning under längre tid innan hon susar fram som andra barn. Till min förvåning var det inte där problemet skulle infinna sig.

Polarn skrek. Ochskrekochskrekochskrek. Idag hjälpte inte att börja med att stoppa i henne något ätbart, hon ville inte prova några skridskor. Jag försökte och hon visade talang mellan falsettskriken och tårarna, men hon var inte det minsta intresserad av att utforska den talangen. Hon ville sitta i vagnen.

Pyret var däremot på strålande humör och uppvisade ett sällan skådat tålamod. Hon provade och provade och provade, länge. Bara med god min. Dessutom lyssnade hon på förslag, provade olika sätt och blev bättre och bättre. Till sist fick hon till någon slags teknik och kunde hålla i oss samtidigt som hon fick fram ena benet i taget. Skridskoåkningen är långt bort än men hon hann i alla fall sluta gå fram på dem och försökte åka.

Jag blev alldeles häpen.
När hon ledsnade satte hon sig lugnt i vagnen för att åka tillbaka till bilen och äta fralla.
Hon stortrivs i vinterlek medan hennes syster avskyr det. Lyckad kombo. 
Nog för att jag förstår Polarn; med skidbyxor, vinterjacka, halsduk, raggsockor, klumpiga skor, mössa och vantar känns allt otympligt och obekvämt. Den ständigt rinnande näsan och immiga glasögonen gör inte saken bättre. Vinterlek är nog egentligen inte min grej heller, förutom att det är kul att se ungarna ha så kul. Eller ungen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.