Och där kom den, den omdebatterade kommentaren har drabbat mig med:
"Det är ju väldigt långa dagar de går..."
Levererat av den pedagog på förskolan som har väldigt många åsikter om våra barn, allt från hur håret är uppsatt, via vilka kläder de har på sig, till om de är sjuka eller inte.
Tack för det dåliga samvetet, det gjorde mig lika sårad och förbannad som jag har hört andra vittna om.
Att barnen är pigga när de kommer hem och nio gånger av 10 inte uppvisar de symtom, humör eller idéer som den personen pratar om räcker tydligen inte.
Vad gör man?
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer