Jag är en anhängare av Fira-religionen.
Fira bör man, annars dör man (själsligt).
Som i dag, det är på dagen 14 år sedan jag och maken kom iväg på vår första date.
Det är väl ändå värt att fira?
Nu vet jag att det finns en del starka viljor som bestämt hävdar att man inte ska hålla på och tjafsa med speciella dagar som årsdagar, julafton, alla hjärtans dag och liknande. För fira, det kan man göra i vardagen, utan att ha piskan över sig.
Kom igen.
Hur ofta får man present för att det är tisdag?
Hur ofta kommer man ihåg att samla ihop sig och uppskatta varandra i vardagen?
En del hävdar lika bestämt att det bästa med högtidsdagar och storhelger är maten och gemenskapen.
Japp.
Och varför får man till det?
För att man har piskan över sig, en specifik dag.
För om maten är det bästa, så skulle man lätt kunna äta avancerade saker som prinskorv, sill och köttbullar alla dagar på året.
Man får det.
Utan att Helg-polisen kommer.
Och gemenskapen
Jättemysigt.
Men försök att få ihop hela tjocka släkten bara för att det är lördag eller söndag.
Nä, vi behöver dagar att fira, hylla, kramas och ge presenter.
En annan del av min religion hävdar att: Något kul måste hända i alla fall någon gång i veckan, annars dör man (själsligt).
Som nu, nu har det varit förkylning, plugga och praktiska göromål allt för länge, då tappar jag suget.
Barnsligt som attan.
Men varför ska man acceptera att det ska vara vardag hela tiden?
Om man sköter sitt jobb, sina studier, sina åtaganden och sina närmaste, är det så himla mycket begärt att en stund varje vecka så ska man bara njuta.
Livet är väl ändå till för att levas emellanåt.
Det är ju faktiskt också värt att fira.
Men...
Maken är ju man.
Så han är inte så bra på att följa min religion.
Han hade totalt missat dagen.
Som väntat.
Det borde om inte annat lära honom vilka ödesdigra konsekvenser det kan ha att inte läsa fugans blogg.
Men han fick sin present ändå.
Fira bör man, annars dör man (själsligt).
Som i dag, det är på dagen 14 år sedan jag och maken kom iväg på vår första date.
Det är väl ändå värt att fira?
Nu vet jag att det finns en del starka viljor som bestämt hävdar att man inte ska hålla på och tjafsa med speciella dagar som årsdagar, julafton, alla hjärtans dag och liknande. För fira, det kan man göra i vardagen, utan att ha piskan över sig.
Kom igen.
Hur ofta får man present för att det är tisdag?
Hur ofta kommer man ihåg att samla ihop sig och uppskatta varandra i vardagen?
En del hävdar lika bestämt att det bästa med högtidsdagar och storhelger är maten och gemenskapen.
Japp.
Och varför får man till det?
För att man har piskan över sig, en specifik dag.
För om maten är det bästa, så skulle man lätt kunna äta avancerade saker som prinskorv, sill och köttbullar alla dagar på året.
Man får det.
Utan att Helg-polisen kommer.
Och gemenskapen
Jättemysigt.
Men försök att få ihop hela tjocka släkten bara för att det är lördag eller söndag.
Nä, vi behöver dagar att fira, hylla, kramas och ge presenter.
En annan del av min religion hävdar att: Något kul måste hända i alla fall någon gång i veckan, annars dör man (själsligt).
Som nu, nu har det varit förkylning, plugga och praktiska göromål allt för länge, då tappar jag suget.
Barnsligt som attan.
Men varför ska man acceptera att det ska vara vardag hela tiden?
Om man sköter sitt jobb, sina studier, sina åtaganden och sina närmaste, är det så himla mycket begärt att en stund varje vecka så ska man bara njuta.
Livet är väl ändå till för att levas emellanåt.
Det är ju faktiskt också värt att fira.
Men...
Maken är ju man.
Så han är inte så bra på att följa min religion.
Han hade totalt missat dagen.
Som väntat.
Det borde om inte annat lära honom vilka ödesdigra konsekvenser det kan ha att inte läsa fugans blogg.
Men han fick sin present ändå.
Kommentarer
Och Greken: Absolut!!