attvarabob

Läser man vad läkare och hälsoskyddsmyndigheten skriver, och vad folk säger sig fått höra på exempelvis bvc, så är det ytterst ovanligt, eller knappt hört om, att barn kan tappa naglar några veckor efter att ha haft Höstblåsor. Men det förekommer. Jag minns att jag läste det när jag läste på om barnens prick-fest. Jag minns det eftersom att Pyret plötsligt uppvisade naglar som höll på att lossna från nagelbädden när jag skulle klippa dem idag. Jag trodde att hon klämt handen, för det var bara på den ena, men när sen foten på samma sida av kroppen såg likadan ut tänkte jag att det skulle varit en jädra märklig kläm-olycka och att vi borde märkt något. Då mindes jag det där med naglar och höstblåsor. Så alla fingrar på höger hand och fyra av fem tår på höger fot är drabbade än så länge. Vita fläckar mitt på, eller vid kanten av, nageln där den sitter alldeles skivad och lös. När naglarna var blöta såg det verkligen ut som att de skulle lossna eftersom de gick att lyfta på. Jag hoppas ...

Jag gillar att ha koll. En del försöker sätta en negativ sfär kring det och kallar det för " kontrollbehov " eller " pedant " och andra taskigheter, men det är bara att " ha koll ", det är bra att ha koll. Jag mår bra av att veta, fullfölja och vara klar för då kan jag vara ledig, är man inte klar så är man ju inte ledig, då har man ju bara paus och jag fixar inte paus för " skjut inte upp till morgondagen vad du kan göra idag " och hela den där Lutherska andan vi får i oss redan i livmodern.  Så jag vill göra klart, bli färdig och ha lite koll, det är i att göra som lugnet infinner sig, inte i pausen. Sen kom det visst några barn. Sen kom Universitetet Och båda är unika mästare på, och innehar dubbelexamina i, kontrollbehov i kombination med total brist på organisering. Jag som gillar att ha koll. Barn vill kontrollera allt,...

Pyret hade full fart hemåt idag, hon inte bara gick hem, hon gick fort, ständigt före oss, med sin "kikare" (ihoprullad teckning)i högsta hugg för att hålla utkik efter läskiga figurer. Hon kunde minsann inte hålla Polarn i handen, för hon behövde båda sina händer för det där och när Polarn ropade: " Pyret, vänta på mig! " blev svaret: " Jag kan inte Polarn, mina ben vill bara fortsätta hela tiden! " Polarn kontrar med att ha inlett stensamlar-fasen. Med jämna mellanrum gör hon en tvärnit och böjer sig ner, för att med stor precision plocka upp just den stenen, och stoppa den i fickan. Hon har tydligen också inlett sin singer/songwriter karriär. När vi kom hem visade hon upp en nyckel på en nyckelknippa och sa: " Ja sjunga nyckel! " " Okej ..." sa jag. " Nyckel! Fin nyckel, blå, röd, nyckel, nyckel, nyyyyckel, en nyckel!! " sjöng hon högt och glatt. Det fick hon en applåd för. Jag försöker matcha maten med träningen....

Att sova har aldrig riktigt varit Pyrets grej. Sedan start så har hon vaknat titt som tätt, hela nätterna, varje natt. Vi pratar om allt från oroligt gnäll till gråtattacker. Men också vad vi bara kan tolka som nattskräck. Och nattskräcken är i farten nu igen, den kommer liksom i perioder. Hon gråter och gnyr lite så man går in för att trösta, men gråten eskalerar  till ren panik istället för att lugna sig, hon beter sig alltmer vettskrämd och går inte att få kontakt med. Fast det hänt så vansinnigt många gånger så är hjälplösheten som sköljer över en när hon kastar sig fram och tillbaka med hårt slutna ögon, näst intill förlamande. Att se att hon befinner sig någonstans där hon är så rädd utan att man når fram till henne är frustrerande på en helt absurd niv...

För att se om man kanske kan orka lite mer än att gå direkt från barnens läggning till att borsta tänderna har jag tagit tag i träningen, hurlängedetnuhåller. Att då komma ut i köket efteråt och komma ihåg att gaspatronen i Sodatreamern är slut ger lite lätt panik. Inget. Bubbel. Vatten. Om ni nu tyckte att ni hade Ilandsproblem, det finns en skala och bara vanligt vatten hela dagarna är högt uppe på jag-lider-helvetets-kval-listan.

Vi skulle ge oss iväg. Att ge sig iväg betyder att klä på sig. Att klä på sig betyder att den minsta arvsmassan skriker och protesterar tills min tinnitus vaknar. Första protesten inträffade när Pyret tog på sig sin fläckiga luvtröja med små öron på luvan. Då duger väl inte en jädra fleecetröja för vår härmapa till modeorakel för guds skull. Men så klev Pyret fram och sa vänligt att Polarn kunde få låna hennes Bamse-luvtröja. Det gick fashionistan med på och krisen var avvärjd. Två sekunder senare ville Polarn inte klä på sig ytterkläderna utan parkerade sig skrikande i köket. Pyret gick ut och frågade: " Vill du hålla min hand? ". Det ville Polarn och följde snällt med och klädde på sig. Pyret sa förnuftigt: " Hon ville bara följa med mig. " Tack för hjälpen...

Pyret satt vid köksbordet för att pärla (göra halsband på vanlig svenska). Eftersom Pyret är Pyret så innebär det att hon letar efter de pärlor hon tycker är finast och lägger dem i en liten ask. Herr B.o.B. satt bredvid och började av någon anledning leta rätt på alla pärlor som var i form av ett flygplan. Pyret såg det. Nu är ju Pyret Pyret och ville just för att herr B.o.B. hade samlat ihop dem, ha dem. Speciellt den rosa och den blå, för att de var rosa och blå så klart. Menherregudhängmedlitenu. Pedagogisk som aldrig förr började herr B.o.B. köpslå; " Du får den om jag får den ." " Vad får jag för den då? " " Vad har du i din låda då? " " Den här är väldigt värdefull, vad får jag då? " Sen satt de där, länge. De började ge varandra en begränsad stund at...

Jag är medlem i Liberoklubben. Det visar sig att har man haft två blöjbarn så samlar man ihop ganska bra med poäng. Det där med poängsystem är ju bara ett sätt att få kunden att känna sig uppskattad och frågan är om poängsystem inte tas ut på kunden i slutändan. Men. Om man måste köpa blöjor, och det måste man, och alla blöjor kostar typ lika mycket och man köper dem där de kostar 30 spänn mindre, så är det ju inte helt fel att man kan byta poäng mot prylar. Vi har skaffat soldräkter, djur-onesies, pyjamas, mugghållare, någon bok och vaddernuvarmer. Nu kunde vi införskaffa en stor kartong Duplo. Lite gött ändå.

Jag slutför uppgiften till tisdagen idag. Då kan jag påbörja arbetet till veckan därpå på måndag, för sen följer så jädra många föreläsningar och seminarier att jag kommer ha lite tid för läsning. Alltså jag, som har det där andra jobbet att sköta på kvällar och helger. Och som måste sova när andra sätter sig för att äta middag. Plugga med småbarn kräver god framförhållning och ett bra minne. Ändå försöker jag vara "nyttig" och ha det här som pluggsnacks :  Det är inte Marabou. Ibland är jag inte så snäll mot mig själv.

Och där kom den, den omdebatterade kommentaren har drabbat mig med: " Det är ju väldigt långa dagar de går... " Levererat av den pedagog på förskolan som har väldigt många åsikter om våra barn, allt från hur håret är uppsatt, via vilka kläder de har på sig, till om de är sjuka eller inte. Tack för det dåliga samvetet, det gjorde mig lika sårad och förbannad som jag har hört andra vittna om. Att barnen är pigga när de kommer hem och nio gånger av 10 inte uppvisar de symtom, humör eller idéer som den personen pratar om räcker tydligen inte. Vad gör man?

Inom den akademiska världen, eller i alla fall vid Stockholms universitet, så tänker man inte det minsta på miljön och siktar på ett pappersfritt samhälle. Nuvarande kurs vill att man införskaffar 10 kursböcker. Och det är utöver de rapporter och annat de lagt ut på nätet som vi ska plöja igenom. Ja, jag kan räkna, det är 9 böcker, men en är försenad från Adlibris.  Vi har det gött vi studenter, slappar runt och dricker latte hela dagarna, det är ju inte alls som ett jobb där man har en massa att göra sina 40 timmar per vecka.  Jag ska bara läsa delar av 7 av böckerna, 3 hela böcker, några pdf-filer, skriva 4 små inlämningsuppgifter, göra 3 mindre och 1 större grupparbete och skriva en salstenta, självklart mellan alla seminarier och föreläsningar, inom loppet av 4 veckor och några dagar. Nemas problemas.

Jag har fått 10 av 12 sommarlovsveckor inbokade för jobb. Check på mindre stress över sommarekonomin. Ingen fick psykbryt imorse, inte ens jag. Barnen var på gott humör från att de klev upp, till och med lämning. Sånt händer tydligen. Jag har fått halva inlämningsuppgiften, som är till nästa tisdag , gjord. Vilken dag. Det där med att jag bara får en vecka efter och innan plugg ledigt den här sommaren, varav ingen blir med familjen, blundar jag för. Jag tänker heller inte spekulera i hur läggningen kommer gå. Eller om de böcker jag har beställt och behöver för att slutföra uppgiften kommer hinna fram. Nu fokuserar vi på det positiva när det händer!

Polarn ville smaka paprika från salladen jag gjort i ordning till middagen. Jag lät henne smaka en, men sa nej till ännu ett smakprov eftersom vi skulle äta om några minuter. " Du får vänta till maten ." " Okej " sa hon. I nästa stund hör jag bakom ryggen: " Bebbe smaka en? " Då har hon lite strategiskt gått och hämtat sin bebisdocka och står och försöker ta en bit paprika till, men alltså inte till henne utan till bebbe.   Hon fick bonuspoäng för ett smart drag, men ändå vänta en minut på mer paprika.

Klar!! Eller klar och klar, jag skrev till någon slags sista ordet mening som om jag tänker på det nog blev lite förhastad och kass. Om jag tänker på det så fanns det nog mer att göra med hela tentan. Men jag orkade inte. Jag läste igenom den, på så sätt att jag kollade referenser, stycken och punkter. Men orden, formuleringarna, funderingarna, jag var så less på dem att jag inte orkade läsa dem en endaste gång till. Det är då man vet att det bara är att lägga ner, att erkänna för sig själv att det är allt jag kommer producera. Det är inte en chans att jag kommer slås av någon magisk inspiration och sitta vaken till midnatt för att ändra hela skiten. För jag har kommit till punkten att jag kallar den för "skiten". Så jag blundade och tryckte på "skicka", skrev ut en kopia, som jag bara tittade om alla sidor fanns med, me...

Livet förändras när man får barn, man måste anpassa sig och göra uppoffringar. Bla bla. Glöm inte att du måste räkna av fem timmar per dag i diskussion kring allt, för påklädning, städa efter måltider och stoppa allt för nu måste vi ta den här frågan pch dess fjorton följdfrågor. För att inte tala om att det är en total omöjlighet att planera något, eller få något gjort. Allt händer efter ren Triss-lott princip; "Plötsligt händer det". Förr i tiden när man behövde köpa något så Googlade man lite, valde och åkte och köpte. Kanske på samma dag. Nu Googlar man fem minuter en dag, fem minuter tre dagar senare och fem minuter till efter en vecka. Sen väljer man något, fast man är inte riktigt säker på vad utan väljer mest utifrån att det är dags. Med lite tur upp...

Om man inte gör det lite roligt. Som att man hastigt läser igenom de första orden i listorna på böcker folk söker på skolans köp och sälj sida. Söker Normer och normalitet... Söker Alkohol och droger... Söker Handlingsutrymme... Söker Samhällsproblem... Sen finns det ju såna som säljer dem också. Vips, lite roligare. Eller det blir i alla fall roligt när man har suttit i skriv-dimman hela dagen, så min humor kan vara lite skev.

Åh vad skoj!!

" Mamma! Kom fort! Titta vad Polarn gör!!" Följt av: Klättrar på bordet. Smetar ut gröten. Ritar utanför pappret. Kastar något. Klättrar i sängen. Stänger av/sätter på tv:n. Leker med vattnet. Leker med maten. Det är ett tufft liv för en tjallare, man får ju inte så många kompisar liksom. Men hon är väldigt poppis hos mig.

Så sitter man där med kommer-sluta-i-12-sidor hemtentan. Lite trött och less eftersom man inser att man kommer få ägna helgen åt den också, för att hinna klart till inlämningen på tisdag morgon. Då ringer herr B.o.B. och talar om att förskolan har ringt, Polarn är dålig i magen. Jag får säga: Där gick tentan åt helvete och gå iväg och hämta barnen. Väl framme möts jag av planetens piggaste unge och får veta att hon var lite lös, inte som diarré men lös, och hade illaluktande fisar. Jag förstår till fullo förskolans skräck för magsjuka eftersom jag delar den, och respekterar att de tar det säkra före det osäkra. Att ha 40 magsjuka ungar på halsen inom ett par dagar motiverar mer än väl varför man måste dra iväg och avlägsna arvsmassan. Så. Inget illa om dem alltså. ...

Vi hade ett seminarium om åldrande och det kom att talas om vad äldre brukar säga att de ångrar mest i livet. Saker som nämndes var: Att gå och gräma sig. Man borde ha förlåtit och gått vidare mer. Att slösa bort tid på de som inte ger något. Man borde ägna sig mer åt de som man tycker väldigt mycket om. Det låter så klokt och så lätt. Men kanske finns det en anledning till att så många säger samma sak; kanske är det mycket lättare att säga än göra. Att bara trycka undan känslor och förlåta är väl kanske inte en baggis förrän det är för sent och man ångrar det. Precis som att kanske inte är så himla lätt att dra gränsen vid vilka som tillför något i ens liv, och vilka som inte gör det, förrän man sitter med facit i hand. Jag ville nog fråga ett gäng äldre för att få höra om de inte ångrade att de inte bad om hjälp mer. Det tror jag att jag kommer ångra, jag tycker att det är så svårt. Jag tittar på Polarn som är i sin bästa "kan själv"- fas. Ilsket deklarerar hon att ho...

Vad i hela friden menade jag med det?!?!  kanske jag har tänkt en eller annan gång när jag har suttit med den där hemtentan som fortfarande ska skrivas. Jag kanske har tänkt det extra mycket idag, eftersom jag har tryckt ner den fakta som jag tycker mig ha tid, plats och ork med, och därmed ska gå igenom vad jag har skrivit innan jag börjar analysera. Vad jag tänker annars? Ordbajs. 8 sidor ordbajs. Nog för att det är svårt att få till det när man har skrivit en halv dag här, en halv dag där, ingenting på en vecka eftersom kalendern är full av röda dagar och hemmet är fullt av rödprickiga barn, en timme när sagda barn sover, en halv dag till efter en veckas uppehåll till på grund av rastlös avkomma. Sen ska man plötsligt sätta igång på riktigt, eftersom att man tydligen måste lämna in något slags producerat material. Vaffö då? Vad var det jag skrev och tänkte med det där den 28/12? Ingen aning, jag vet inte en vad jag åt till frukost (åt jag överhuvudtaget frukost?), och då...

Vi var på "Blåa huset" (IKEA) och efter att arvsmassorna mutats med brunch ville de leka i restaurangens lekhörna. När ett annat barn var lite livligt och sprang fram mot Polarn med ett vrål klev Pyret genast fram för att ta Polarns hand. Där stod hon sen och höll i henne tills de bestämde sig för att gå. Så himla fint, fast barnet inte alls var argt eller ilsket på något sätt klev beskyddarinstinkten fram mot lillasyster. Eller så blev hon kanske själv lite skraj. I alla fall så tröstade de varann liksom Naaaaawwwww.

Läggdags. Polarn kvider och gråter: " Maaammmahahaha " Pyret kvider: " Jag vill ha maaamaaaaa " Polarn vill att jag håller i hennes hand och Pyret vill att jag ligger bredvid. Samtidigt som Pyret inte vill sova och Polarn som vanligt måste snurra runt som en torktumlare och byta kompis, ställning och sättet hon ska hålla i hand hundra gånger om. Morgon. Polarn kliver in klockan fem, samma vaken-klockslag som hon har haft sedan födseln. Om det inte blir redan klockan 4 så klart. När jag inte orkar, när herr B.o.B. är exakt lika bra på att servera den frukost hon tjatar om, så kvider och gråter hon: " Maaammmahahaha, göra ." " Maaammmahahaha fjuskott ." " Maaammmahahaha gå upp ." När herr B.o.B. kliver upp får hon ett regelrätt sammanbrott och fortsätter sitt mantra om mamma. I två år; fem på morgonen, i alla fall 360 dagar om året. Det plus lä...

Ja vill åka rullskisko ida ! Jo, vi lovade Pyret att åka iväg och prova de där skridskorna idag. Långsjön skulle vara tillräckligt tjock och plogad så off we go. Det började som det alltid börjar nu för tiden, Polarn skrek sig fördärvad för att vi skulle klä på henne. Jag menar verkligen fördärvad, som att hon håller på att dö, det lägger lite sordin på stämningen kan man säga. Men hundra lager senare var vi iväg, i sällskap med en sur liten arvsmassa och en supertaggad större liten arvsmassa. Hon ville sätta på sig hjälmen redan när vi gick hemifrån. Jag får väl erkänna att jag var lite skeptisk till det där med att lära Pyret att stå på hala saker på halt underlag. Speciellt eftersom det är något som kommer kräva övning under längre tid innan hon susar fr...

Det kan hända att det är en utmaning att få två barn att somna. Det kan hända att det är än mer utmanande när lillasyster sedan är födseln skapt av bus och rackartyg. Under dagens läggning bestämde sig Polarn för att prova hur effektivt munpruttar på underarmen var för att få sin syster att skratta. Det var effektivt. Okej, vi skrattade vi också, men det är fasiken svårt att låta bli när arvsmassorna skrattar så de tjuter på varsin våning i sängen för var endaste liten prutt. Polarn skrattade till slut av ren förväntan så munpruttar blev till fnissande utblås. Det var precis lika roligt för båda parter. Vi lät dem skratta klart, det tröttade i alla fall ut den minsta i sällskapet. Hon vill många saker, men att få storasyster att skratta är nog det hon vill allra mest, så hon somnade nog ga...

Polarn har den ökända kläder-eller-livet fasen, alltså alla försök att klä på eller av henne något plagg alls, även så litet som en strumpa, leder till protester och förtvivlan värdiga ett opera-drama. Vi har ju provat det där med att låta henne frysa lite men hon är så jäkla envis att vi tror att hon kommer få köldskador om vi fortsätter den taktiken. Istället är det förhandling och förklaring i evighetersevigheter innan vi får ge upp och klä på en ytterst ilsk varelse mot hennes vilja. Känns hemskt att göra så men gråten när hon faktiskt erkänner att hon fryser känns värre. Idag blev dock påklädningen snäppet mer utmanande när vi skulle klä på henne, och hennes syster, till ett besök i pulkabacken. Underställ, tröja, byxor, ullstrumpor, vanliga strumpor, halsduk,...

Polarn är i " Va ä dä ? " fasen. Allt det där lilla pekfingret gör mellan nej-sägningar och allmänna utbrott är att peka på saker och säga: "Mamma, va ä dä?" Självklart pekar hon gärna på två saker omvartannat hundra gånger på raken, för att se tålamodsgränsen hos kära mor just för tillfället. Pyret vill givetvis inte vara sämre och matchar sin syster med att optimera " Varför då ? " fasen. Vi försökte titta på en film tillsammans, något vi ändå gjort förut, men se, hon hittade sin mors tålamodsgräns just vid det tillfället. Hela filmen igenom lät det: "Vad hände?" "Vad gjorde han?" "Varför gjorde han så?" "Var ska han?" "Vad sa han?" "Var ska dom?" Och repeat i nittio minuter. Jag hade lite svårt att: A. Koncentrera mig på filmen. B. Orka svara. Apropå d...

Pyret såg en flicka åka skridskor för ett tag sen och efter att ha glidit runt lite på isen i sina vanliga skor bestämde hon sig för att hon ville lära sig åka skridskor. Ah. Förutom det uppenbara problemet med att hon är envis som synden och ilsk som en hungrig rottweiler, vilket kanske kan innebära inlärningsproblem - för oss, så kvarstod två saker. 1. Hon är liten för sin ålder och har därför inte tillräckligt stora fötter för skridskor i standardstorlek. 2. Hon har en lillasyster, som är ännu mer ilsk och envis, som måste göra allt som storasyster gör. Nåväl, vi hittade såna där övningsskridskor med två skenor, i ställbar storlek, som man spänner utanpå skorna, för en billig peng. Idag skulle vi försöka hitta en isbana och ge oss ut på en övningstur. Pyret var taggad och...

Vad man gör när barnen inte går upp förrän klockan 6.45? Vaknar klockan 5.55 utan att kunna somna om. Så klart.

Polarn la sin kompis på kudden vid läggdags och ropade: " Kompis filt mamma! ". Jag lade filten omsorgsfullt över hennes kompis, hon rättade genast till mitt uppenbarligen slarvigt utförda arbete. Så lade hon sig tillrätta bredvid sin kompis men först böjde hon sig över den och placerade en ljudlig puss på kompisens ansikte, sa: " Go natt! " och klappade på den. Jag satt bredvid och dog söthetsdöden. Sen rättade hon genast till sina pluspoäng genom att stöka och böka runt i sängen, sjunga, knacka i väggen, ta bort kompisens filt, domdera att filten skulle tillbaka, flytta på kompisen, flytta sig själv till fotändan, klappa mig på kinden, sparka med fötterna, ropa efter pappa, kräva att jag skulle ligga bredvid, flytta på kudden och arton andra saker hon inte skulle göra, i fyrtio minuter. Precis när jag höll på att gå upp i ...

Dag tre utan bappen och dag två med våningssäng. Bappen efterfrågas inte dagtid av någon av damerna men den är ledsamt saknad av Pyret i vargtimmen. Vi har insett att bappen kommer vara lite saknad av oss med. Utan napp är de pratglada arvsmassorna nämligen ännu mer pratglada. Våra öron blöder. Stortjejsängen är galet uppskattad av båda damerna. Pyret klättrar både upp och ner obehindrat men försiktigt, medan Polarn klättrar upp som en liten apa, fast hon är inte så haj på det där med att ta sig ner. Vi inser att det är bekymmersamt eftersom hon ogärna tar emot hjälp och vill klara av allt som Pyret gör. Hjärntvätten är inledd samtidigt som vi lugnar oss med att hon knappast är den enda tvååringen som bor i ett hem där det finns en våningssäng, det ska nog gå bra. Det är i alla fall lite sköna...

Pyret sov som förra natten, oroligt ett par timmar sent på natten men vaknade pigg och glad. Polarn sov precis som vanligt men frågade efter bappen tre gånger under dagen; en gång när hon blev ledsen och två gånger när hon blev arg. Pyret frågade inte efter den alls, tvärtom så informerade hon sin lillasyster om att bapparna fanns hos kissekatten på Skansen. Läggdags var något smidigare idag eftersom att ingen av damerna behagade sova på dagen, men visst märker man att de har lite knepigt att komma till ro. Med tiden kommer det nog gå fint det här, det har väl gått över förväntan hitintills.

Hur det går med det nappfria beror väl på. Främst beror det på barn och klockslag. Polarn har nog sovit sin bästa natt hittills och frågat efter nappen typ två gånger idag. Hon accepterar svaret: " Nä, bappen är hos kissekatten på Skansen nu . " utan att blinka. Inte ens vid orättvisor, tjuvnyp från systeryster eller sveda och värk har hon ropat efter den. Dock var damen lite övertänd och irriterande pigg vid läggdags. Full av hyss och myror i blöjan tog det visst tålamod att få henne till ro. Pyret somnade efter mycket om och men i vår säng igår, sov lite rastlöst och hade ett två timmars gråta-ropa efter bappen-somna-gråta-be att få köpa ny bapp-somna maraton mellan halv tre och halv fem men somnade till sist om och vaknade på gott humör vid sju. Humöret har varit hyfsat under dagen och bappen har bara efterfrågat...

I flera månader har vi förberett Pyret på att när man fyller tre så säger man hejdå till bapparna. Snart är du tre, då säger man hejdå. Nu är det snart dags att säga hejdå. Nu är du tre då är det snart dags. Vi tänkte att hon behövde en lång startsträcka. Vi frågade damen själv hur hon ville säga hejdå, självklart blev svaret att hon ville ge dem till Bamse. Hon såg att det fanns en napplämnar station i Bamses hus på Kålmården i somras. Svindyra Kålmården i januari, glöm det, så Bamse hade "stängt" och vi kunde skicka bapparna istället, som i "skicka". Eller så kunde hon lämna dem till kaninerna i parken. Eller hos katten på Skansen. Katten på Skansen var det senaste budet. I morse fick jag ett ryck och frågade hurtigt om det var idag vi skulle åka och lämna bapparna och eftersom svaret blev ett förväntansfullt ja  (?!?!) så var det bara att haka på. Som värsta Astrid Lindgren byggde vi upp en stämning om vilken grej det var, hur man fick present efteråt (godis...

Nyårslöften. Så värdelöst, funkar ju aldrig, om det inte går att lova på en torsdag i maj så funkar det inte den första januari heller. Ändå är det svårt att inte dras med i andan och gå igång på vad det nya året ska inbringa. Träna mer ska man väl göra. I värsta fall får man väl göra som Michelle Obama och gå upp klockan 4 för att få det gjort. Å ska man träna ska man väl äta något annat än studentdieten bestående av socker och koffein. Mer tålamod. Mindre bråk. Mer kärlek. Mer tid. Mer mys. Mindre stress. Mindre oro. Acceptera människor som de är. Inte ta åt mig. Vara tacksam för det jag har. Inte sörja det som gått förlorat. Ta igen det jag försummat. Våga vara lite ego. Våga få ett nej. Säga ifrån. Uppmärksamma mer. Bara det t...