Fortsätt till huvudinnehåll

Vet du, vet du, vet du vaaaad!?

Den där stoltheten.
Den som letar sig genom hud, muskler, nerver vener ända in i själen.
Den över pyrets varje framsteg, varje nytt ljud, varje nytt uttryck och alla gamla uttryck, ljud och framsteg för den delen.
Ett leende som får mig att bli alldeles varm, hennes små ljud som hon formar till egna långa meningar, hennes raseriutbrott, hennes sprattlande armar och ben, hennes sätt att gosa in sig under hakan när hon blir trött, hennes pruttar. Allt.
Jag vill fota varje ögonblick och dela det med hela världen, jag vill sätta ut en annons i sekunden så att ingen missar något.
Men jag hejdar mig.
Jag vet att stoltheten är min och bara delas av de närmaste och tänker att kanske är det så det ska vara. Pyrets storhet kanske bara ska vara tillgänglig för de som står närmast medan resten av världen bara ska få små lättsmälta glimtar.
För lite måste jag få dela med mig när den där stoltheten svämmar över, letar sig ut, inte får plats inombords längre. Även om andra inte riktigt på samma sätt kan uppskatta att pyret är fantastisk, magnifik, charmig, söt och alldeles, alldeles underbar.
För oss är hon ett efterlängtat mirakel.
För andra är hon bara ett barn bland många andra.
Jag försöker påminna mig själv om det för att inte bli en pestig småbarnsmamma.
Men ni skulle ju se henne nu, titta bara hur hon...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.