Fortsätt till huvudinnehåll

En typisk dag.

6:00 kliver upp, äter frukost medan herr B.o.B. tar hand om pyret.
7:00-8:00 pyret på gott humör, vi studsar i knät, gör munpruttar och kelar.
8:00 pyret skriker, jag vyssar, gungar och tröstar i 30 minuter innan hon är tillräckligt lugn för att äta.
8:30-9:00 mat, blöjbyte.
9:00-10:00 morgonpromenad.
10:00 pyret skriker, jag vyssar, gungar och tröstar i 30 minuter innan hon är tillräckligt lugn för att äta.
10:30 pyret på gott humör, vi studsar en stund, pyret gör munpruttar i babysittern och utforskar hur hon kan få in näven i munnen, dra i uggle-snuttefilten och få in den i munnen, medan jag tvättar och gör i ordning flaskor.
11:00 pyret skriker, jag vyssar, gungar och tröstar i 30 minuter innan hon somnar mot mitt bröst.
11:30 jag försöker lägga ner pyret på sin kudde, hon skriker, jag får börja om.
12:00 pyret äter.
12:30 pyret är på gott humör, jag äter medan hon gör munpruttar och trakasserar uggle-snuttefilten.
12:45 pyret skriker, jag tar upp henne och hon kräker ner hela mig.
13:00 pyret är på gott humör, vi övar på rulla runt, studsa och göra munpruttar.
13:30 pyret skriker, jag vyssar, gungar och tröstar i 30 minuter innan hon är tillräckligt lugn för att äta.
14:15 pyret brakar i brallan. Ett besök på skötbordet med en glad pyret som drar av sitt första riktiga skratt åt blåsa på magen och rulla-rulla-sida-till-sida.
14:30 pyret skriker, jag vyssar, gungar och tröstar.
16:00 pyret somnar på mitt bröst.
17:00 jag försöker lägga pyret på sin kudde, hon skriker, jag får börja om.
17:15 jag försöker ge pyret mat, hon skriker ännu mer. Herr B.o.B. kommer hem och tar över skrikande pyret.
17:30 herr B.o.B. tar ut skrikande pyret på promenad i snöstormen.
Jag bryter ihop.
1 timme, 30 minuter, 15 minuter, 30 minuter, 15 minuter, glädje på 12 timmar.
Hur ska man orka?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.