Tremånaders-kontroll på BVC, inklusive första vaccinationen.
Det var också premiär för ytterligare en ny BVC-sjuksköterska, den tredje och förhoppningsvis den sista. Hon var väl trevlig, om än lite stressad.
Vi fick dra en snabbrepris om vår resa och jag fick beskriva vem pyret har visat sig vara. Så jag sa som det var; hon skrek sig igenom magknip den första tiden för att sen visa sig ha ett hett temperament och stark vilja, som hon väger upp med att vara ett charmtroll utan dess like.
Pyret började med att visa upp charmen och viljan genom att stirra och skratta åt damen och sen stå och gunga i knät. Med det fick hon omdömet att ligga långt före i utvecklingen med kontakt, uttryck och motorik.
När det var dags för sprutorna visade hon upp den andra sidan.
Som hon skrek.
Så där som bara hon kan, när hon är som värst.
Den erfarna syrran började med ett klassiskt "Oj, oj. Stackars liten." för att gå över i ett "Oj, oj! Vilka resurser!" Varpå jag svarade att det var inget jag inte hört förr, så där kan hon låta bara för att hon är missnöjd. "Då förstår jag bättre vad ni har pratat om med de andra här. Det är verkligen ett hett temperament! Då har ni haft det tufft."
Det kändes skönt måste jag säga, för även om de tidigare syrrorna har visat förståelse så har jag inte riktigt känt att de har förstått. Man måste liksom uppleva pyrets värsta utbrott för att verkligen förstå. För att förstå att det inte handlar om att alla bebisar skriker/testar/trotsar eller annan valfri klyscha som trycker ner en i skorna och får en att känna sig som en överdriven första-barnet-mamma.
Pyrets andra spruta var ännu lite värre, så hon lyckades dra upp det ett snäpp till.
Så jag fick ännu lite mer bekräftelse från syrran att hennes utbrott är lite exceptionella. Inte unika, men kanske där uppe i taknivå.
Många har pratat om hur läskigt det är att sitta där när de ger sprutorna, hur ont det gör i hjärtat. Det gör det, det tycker jag med, men jag har suttit så många gånger med ett pyre som skriker av smärta att det här var lättare att hantera. Här vet jag att det finns en orsak, ett gott syfte och att det går över och det är en gigantisk skillnad. För mig.
Nu sover hon. I mitt knä. Inlindad i filt så att vi inte behöver dra upp och ner byxorna över de sönderstuckna låren. Och för att sjuklingar ska ligga i trygga famnen, inlindade i en varm filt.
Det var också premiär för ytterligare en ny BVC-sjuksköterska, den tredje och förhoppningsvis den sista. Hon var väl trevlig, om än lite stressad.
Vi fick dra en snabbrepris om vår resa och jag fick beskriva vem pyret har visat sig vara. Så jag sa som det var; hon skrek sig igenom magknip den första tiden för att sen visa sig ha ett hett temperament och stark vilja, som hon väger upp med att vara ett charmtroll utan dess like.
Pyret började med att visa upp charmen och viljan genom att stirra och skratta åt damen och sen stå och gunga i knät. Med det fick hon omdömet att ligga långt före i utvecklingen med kontakt, uttryck och motorik.
När det var dags för sprutorna visade hon upp den andra sidan.
Som hon skrek.
Så där som bara hon kan, när hon är som värst.
Den erfarna syrran började med ett klassiskt "Oj, oj. Stackars liten." för att gå över i ett "Oj, oj! Vilka resurser!" Varpå jag svarade att det var inget jag inte hört förr, så där kan hon låta bara för att hon är missnöjd. "Då förstår jag bättre vad ni har pratat om med de andra här. Det är verkligen ett hett temperament! Då har ni haft det tufft."
Det kändes skönt måste jag säga, för även om de tidigare syrrorna har visat förståelse så har jag inte riktigt känt att de har förstått. Man måste liksom uppleva pyrets värsta utbrott för att verkligen förstå. För att förstå att det inte handlar om att alla bebisar skriker/testar/trotsar eller annan valfri klyscha som trycker ner en i skorna och får en att känna sig som en överdriven första-barnet-mamma.
Pyrets andra spruta var ännu lite värre, så hon lyckades dra upp det ett snäpp till.
Så jag fick ännu lite mer bekräftelse från syrran att hennes utbrott är lite exceptionella. Inte unika, men kanske där uppe i taknivå.
Många har pratat om hur läskigt det är att sitta där när de ger sprutorna, hur ont det gör i hjärtat. Det gör det, det tycker jag med, men jag har suttit så många gånger med ett pyre som skriker av smärta att det här var lättare att hantera. Här vet jag att det finns en orsak, ett gott syfte och att det går över och det är en gigantisk skillnad. För mig.
Nu sover hon. I mitt knä. Inlindad i filt så att vi inte behöver dra upp och ner byxorna över de sönderstuckna låren. Och för att sjuklingar ska ligga i trygga famnen, inlindade i en varm filt.
Kommentarer