Jag vill knappt prata högt om det, det är nästan så att jag blir skrockfull, men nu har pyret varit på gott humör sedan i tisdags.
De där fyra veckorna hon var på gott humör sist var ingen hägring, nu minns jag hur de var, de var så här. Eller nästan, för det hinner ju hända en del med ett pyre på den månaden som gått.
Nu skriks det när hon vill något, såna där skrik som går att tyda och avhjälpa; jag är hungrig-skriket, jag är trött-skriket, jag är uttråkad-skriket, jag vill ha uppmärksamhet-skriket, jag vill byta blöja-skriket, jag ska braka i brallan-skriket eller bara morsgris-skriket. För en liten morsgris är hon fortfarande.
Annars pratar hon massor - på sitt lilla vis, försöker krypa - det går sådär men med framsteg, använder de små nävarna till att peta, vrida, vända och dra i allt, somnar på egen hand ibland och fnissar, skrattar och flirtar i överflöd.
Jag hoppas så att det håller i sig ett tag nu för det är en hel världs skillnad på att leva med pyret när hon är så här.
Jag har läst och hört kvinnor prata om förlossningsdepression, hur de känner sig otillräckliga, som dåliga mammor, att de har svårt att släppa oron, att de mår dåligt av att inte hitta mammarollen, att det är svårt att landa i den nya tillvaron och jag kände inte igen mig. Jag känner att jag gör så gott jag kan, att jag inte är sämre på det här än någon annan, att det mesta ordnar sig, att jag är jag fast plus en, att livet är så här nu på gott och ont.
Depression var, tack och lov, inte problemet.
Men skriket. Guantanamo-tortyr-skrikandet. Det fick mig att gå under ibland, vilja lämna tillbaka henne, rymma hemifrån, fly fältet, gråta floder, tro att jag skulle bli galen.
Såna här dagar har jag inga problem i världen.
Såna här dagar är jag supermorsan.
Såna här dagar kan jag tänka mig att behålla det lilla livet.
Att vi dessutom fick vara sociala med E som kom med solsken, Åh som kom med trygghet och erfarenhet, Greken som virvlade in energi och startade pyrets pratkavalkad och fina miss Luleå tog med sig herr Luleå på ett efterlängtat besök. Lägg till familjen, en misslyckad potatisgratäng och massor med godis så kan man säga att vi haft en riktigt glad påsk.
De där fyra veckorna hon var på gott humör sist var ingen hägring, nu minns jag hur de var, de var så här. Eller nästan, för det hinner ju hända en del med ett pyre på den månaden som gått.
Nu skriks det när hon vill något, såna där skrik som går att tyda och avhjälpa; jag är hungrig-skriket, jag är trött-skriket, jag är uttråkad-skriket, jag vill ha uppmärksamhet-skriket, jag vill byta blöja-skriket, jag ska braka i brallan-skriket eller bara morsgris-skriket. För en liten morsgris är hon fortfarande.
Annars pratar hon massor - på sitt lilla vis, försöker krypa - det går sådär men med framsteg, använder de små nävarna till att peta, vrida, vända och dra i allt, somnar på egen hand ibland och fnissar, skrattar och flirtar i överflöd.
Jag hoppas så att det håller i sig ett tag nu för det är en hel världs skillnad på att leva med pyret när hon är så här.
Jag har läst och hört kvinnor prata om förlossningsdepression, hur de känner sig otillräckliga, som dåliga mammor, att de har svårt att släppa oron, att de mår dåligt av att inte hitta mammarollen, att det är svårt att landa i den nya tillvaron och jag kände inte igen mig. Jag känner att jag gör så gott jag kan, att jag inte är sämre på det här än någon annan, att det mesta ordnar sig, att jag är jag fast plus en, att livet är så här nu på gott och ont.
Depression var, tack och lov, inte problemet.
Men skriket. Guantanamo-tortyr-skrikandet. Det fick mig att gå under ibland, vilja lämna tillbaka henne, rymma hemifrån, fly fältet, gråta floder, tro att jag skulle bli galen.
Såna här dagar har jag inga problem i världen.
Såna här dagar är jag supermorsan.
Såna här dagar kan jag tänka mig att behålla det lilla livet.
Att vi dessutom fick vara sociala med E som kom med solsken, Åh som kom med trygghet och erfarenhet, Greken som virvlade in energi och startade pyrets pratkavalkad och fina miss Luleå tog med sig herr Luleå på ett efterlängtat besök. Lägg till familjen, en misslyckad potatisgratäng och massor med godis så kan man säga att vi haft en riktigt glad påsk.
Kommentarer