Aldrig helt redo.

När jag var barnlös kunde jag känna ibland att jag var utesluten från klubben, att det fanns en slags föräldrarklubb jag inte kunde bli inbjuden till. Men jag tänkte att det kanske mest var inbillning, en känsla framkallad av mina egna känslor av förlust och utanförskap. Inte heller skulle det vara så märkligt om man känner ett utanförskap bland alla barnfamiljer, när det är det naturliga tillståndet i ett samhälle.
Men med pyret i famnen så kan jag känna att visst finns det lite av en klubb, visst får man tillträde till nya platser och sammanhang.
Det var jag inte riktigt beredd på.
Jag var heller inte beredd på den uppmärksamhet man plötsligt får, att jag skulle gå från en anonym och grå skugga till blomman mitt på tapeten, att pyret skulle göra mig intressant i sammanhang där jag tidigare var ointressant.
Även om jag hade hört om hur man plötsligt blev allmänt gods, öppen för allas åsikter och idéer, så var jag inte riktigt beredd på hur det skulle kännas. Hur hudlös och sårbar jag skulle känna mig inför hur människor tar sig friheten att vilja ta en del i mitt liv och mina beslut.
Idag när det är så lätt att finna svar på alla frågor så är det ju inte alls nödvändigt med goda råd, samma sekund jag undrar något så kan jag Googla mig till lättnad. Jag kan också välja bland alla motsägelsefulla svar vilket som passar min verklighet, men framförallt vilka av alla svar som är mest förnuftiga.
När jag dör ska det stå "Tack Google" på gravstenen.
Jag var inte heller riktigt beredd på hur svårt det skulle vara att strunta i kommentarer, hur tunnhudad jag skulle bli. Jag är säker på  mina beslut, jag vet att jag är bra som mamma, men så kommer det en kommentar.
Jag antar att när jag stod utanför klubbens portar och ville in i gemenskapen så förstod jag inte villkoren till medlemskapet. Med facit i hand är årsavgiften rätt hög.
Jag trivs med att ta mina egna beslut.
Jag trivs med att vara lite osocial och osynlig ibland.
Jag trivs med att vara tjockhudad.
Hur ska jag anpassa mig till det här?