Fortsätt till huvudinnehåll

Nytt kapitel.

Pyret skrattar och ler igen efter två veckor av skrik och panik.
Det värmer i hjärtat att se henne glad och i full förd med att upptäcka världen igen. Hon övar som bäst på att greppa saker och få dem till munnen, men mest trycker hon in nävarna tills hon sätter igång kräkreflexen vilket tydligen är fantastiskt roligt. När hon är en sån här glad liten skit får vi möjlighet att upptäcka saker som att hon har nya läten för sig, eller att hon verkar bli vänsterhänt.
Jag känner att det är nog nu.
Det har gått förlorad så mycket värdefull tid åt hennes magknip och hetare-än-chili-humör, jag tänker inte ödsla mer värdefull tid och energi åt allt negativt runt omkring.
Jag ska sudda, sudda, sudda, sudda bort min sura min.
Förresten, Jisses vad jag hatade den sången när jag var liten. Jag tror att den är grunden till varför jag nu försöker vara så noggrann med att man får känna sig precis som man känner sig. Så kanske är den ett dåligt exempel.
Jag ska sluta bry mig, säger vi istället. Jag ska vifta bort allt dumt som om det är en bzzz, bzzz, bzzzande liten mygga.
Nu ska jag passa på att skratta med pyret, hon vill ha lite blåsa-pruttar-på-magen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.