Nytt kapitel.

Pyret skrattar och ler igen efter två veckor av skrik och panik.
Det värmer i hjärtat att se henne glad och i full förd med att upptäcka världen igen. Hon övar som bäst på att greppa saker och få dem till munnen, men mest trycker hon in nävarna tills hon sätter igång kräkreflexen vilket tydligen är fantastiskt roligt. När hon är en sån här glad liten skit får vi möjlighet att upptäcka saker som att hon har nya läten för sig, eller att hon verkar bli vänsterhänt.
Jag känner att det är nog nu.
Det har gått förlorad så mycket värdefull tid åt hennes magknip och hetare-än-chili-humör, jag tänker inte ödsla mer värdefull tid och energi åt allt negativt runt omkring.
Jag ska sudda, sudda, sudda, sudda bort min sura min.
Förresten, Jisses vad jag hatade den sången när jag var liten. Jag tror att den är grunden till varför jag nu försöker vara så noggrann med att man får känna sig precis som man känner sig. Så kanske är den ett dåligt exempel.
Jag ska sluta bry mig, säger vi istället. Jag ska vifta bort allt dumt som om det är en bzzz, bzzz, bzzzande liten mygga.
Nu ska jag passa på att skratta med pyret, hon vill ha lite blåsa-pruttar-på-magen.