Fortsätt till huvudinnehåll

Hela sanningen.

Jag var och hämtade ut mitt slutbetyg idag.
Wohoo!
Och möttes av en sån där butter, bitter människa som bara utstrålade missnöje.
Killen som hon betjänade innan log och skrattade lite ansträngt, när jag kom fram fann jag mig själv göra detsamma, för det är så jag reagerar, jag vill lätta upp den ansträngda stämningen. Fast det gör jag bara till en viss punkt, förr eller senare när man fortsätter att bli behandlad som dagens irritationsmoment så blir jag smittad av den buttra inställningen.
När jag möter den typen av människor försöker jag alltid påminna mig själv om att jag inte har alla fakta, jag vet inte hela sanningen, jag vet inte vilka delar som gör summan av just den här människan.
Kanske har hon just fått veta att maken varit otrogen.
Kanske har hon PMS.
Kanske har hon just blivit diagnosticerad med en allvarlig sjukdom.
Kanske har en nära anhörig dött.
Kanske har hon just blivit utskälld.
Inte vet jag.
Jag vet bara att jag inte vet. Det är omöjligt att helt veta vilka motiv som döljer sig bakom en människas agerande.
När jag just haft en misslyckad ivf kanske jag inte var världens trevligaste. När människor fick barn och jag inte var öppen med våra svårigheter så kanske jag inte visade någon större glädje åt dem, för att jag var upptagen med att hålla tillbaka tårarna. När jag upplevt sorger, besvikelser och svårigheter som jag inte velat dela med alla så har jag kanske uppfattats som butter, tillbakadragen, svår, tråkig, snarstucken eller otrevlig. Människor kanske har blivit irriterade, besvikna, arga eller ledsna på mig för att de inte har vetat hela sanningen.
Men samtidigt. När man arbetar i en expedition, när man har ett serviceyrke, då kanske man får anstränga sig för att lämna sina bekymmer hemma, eller i fikarummet så att besökare, kunder, gäster och annat löst folk slipper flina som fån för att lätta upp stämningen och sen misslyckade gå därifrån och sprida det dåliga humöret vidare.
Fast man vet ju aldrig helt säkert vad som pågår inuti en annan människa, kanske hade just hon all rätt att vara dagens B.o.B. Jag tror att jag tänker tro det. Stackarn.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.