Vad är väl en bal på slottet...

...utom alldeles, alldeles... ...omöjlig.
På grustäckta, snöfria gångvägar tar jag stora kliv i morgonsolen. I öronen ljuder glad discopop, rökig soul eller bankande rock istället för pyrets skrik. Det är så jag bearbetar, hämtar kraft och får en paus.
Ute på den raska, långa promenaden med flåsande andetag och svettig rygg så kan jag sortera tankarna och få lite vettigare perspektiv över tillvaron. Där känns det så självklart alltihop.
Självklart får jag känna alla de där känslorna jag skäms för, när jag är mitt i svårhanterliga situationer.
Självklart så gör jag allt jag kan och det är det allra bästa.
Självklart gör jag inget fel.
Självklart förstår alla att vi kanske föredrar hemmets lugna vrå, eller de små sällskapen, när vårt pyre visade sig vara en sån liten chilipeppar.
Självklart förstår alla om vi inte far runt och visar upp vår pärla när hon kämpar så med sig själv.
Självklart vet alla att man är mindre social och tillgänglig med en skrikbebis i familjen.
Självklart kan vi kräva att få besöken hemma istället för att fara iväg, när vår tillvaro är så kaotisk.
Självklart tar ingen av de som bryr sig om illa upp när jag inte orkar vara social.
Självklart kan de som bryr sig förstå att "Jo tack, det är bra." bara är en artighetsfras.
Självklart är det inte alla som har en tre månaders bebis som kan fara runt, leva latte-liv, hälsa på, vara med, leva precis som vanligt, det är mest en illusion.
Självklart förstår de som bryr sig om att jag är en spillra av en människa som inte säger så mycket intressant, roligt, kvickt, eller frågar så mycket.
Det är ju så självklart alltihop där ute i solen.
Sen kommer jag hem och pyret börjar skrika innan jag ens hunnit ta av mig jackan.
Då känner jag mig värdelös som mamma, som att jag inte vet vad jag håller på med, som att jag måste göra något fel. Då tror jag att alla måste tänka att jag är otacksam och bara inte är särskilt bra på det här.
Då känner jag mig skamsen och skyldig över alla tankar som far genom skallen.
Då känns det som att alla kräver att vi ska fara runt och umgås, vara med, vara sociala, nu mer än någonsin, för att visa upp vår pärla.
Då känns det som att ingen kan förstå att vi inte orkar utöka vår sociala tillvaro nu när vi har kämpat med skik, gråt, värk och anpassning.
Då känns det som att ingen kan gissa att det tar mycket kraft, kanske lite mer än för andra, att anpassa oss till att vara familj. Vi som aldrig någonsin skulle bli det.
Då känns det som att jag kommer förlora alla omkring mig när jag inte kan vara närvarande, intressant, rolig, intresserad eller kvick.
Det är som att jag behöver sol och frisk luft för att förstå att det bara är i mitt huvud som alla krav och  tankar existerar, det är bara jag som känner en massa saker. Som att det bara är där ute som jag kan förstå att det är så här för fler och därför är så självklart för människor runt omkring. Det är ingen som ställer krav, förväntar sig något, tar illa upp eller blir förnärmad.
De som vet hur vi har haft det, de som vet hur vi har det, de som vet att "Jo tack, det är bra." bara är så man säger, de som vet att tre månader är ingenting, de väntar och vet att det får ta den tid det tar.
De är bara såna som inte vet, inte vill förstå, som inte bryr sig, som ställer krav och förväntar sig saker av en ny liten familj eller en ny mamma.
För att få ordning i skallen, sänka kraven på mig själv, våga säga nej utan att skämmas, våga kräva saker och känna att jag är allra bäst på att ta hand om pyret även när hon inte vill, så packar jag in henne i vinterskrud, lägger henne i vagnen, tar på mig bekväma skor, stoppar in hörlurarna, vrider upp volymen, ignorerar pyrets missnöjda blick och ivriga sugande på nappen och ger mig ut i solen.
Med mig tar jag orden från någon i panelen på morgonprogrammet "Det är skillnad på vad någon tycker och på vad som är sanning."