Svallande vågor.

Igår var pyret på extra gott humör, hon bubblade, babblade och fnittrade som aldrig förr.
Idag duger ingenting.
Hon skriker för allt, hela tiden och jag kan räkna dagens leenden på ena handens fingrar.
Även om jag vet att det har med hennes utveckling att göra, att stora framsteg ger små bakslag, så är de här dagarna rena döden. Tålamodet prövas till bristningsgränsen.
Att hon blir ledsen för att hon har ont, att hon blir ledsen för att hon är hungrig, att hon blir ledsen för att hon är trött, att hon blir ledsen för att hon behöver bytas, att hon blir ledsen för att det är brak i brallan på gång - fine. Det är jobbigt, det gör ont i hjärtat. Men när hon skriker och skriker, utan tårar, med öppna ögon, med ett förbannat ansiktsuttryck. Då blir det jobbigt på en helt annan nivå, då prövas ett helt annat tålamod, då är det inte en bra dag på jobbet.
Jag känner mig ensam och isolerad i stort i den här "mysiga" föräldraledigheten, men såna här dagar känns det som att jag sitter på en öde ö med en vrålapa som enda sällskap.
En väldigt söt vrålapa, men likaväl waaaa waaaa waaaa, äta, kissa, byta, waaaa waaaa waaaa, sova, äta, kissa, byta waaaa waaaa waaaa sova, waaaa waaaa äta waaaa waaaa, braka, waaaaaaaaaaa.