En idévärld.

Med barn kommer automatiskt det dåliga samvetet. Det är som att det utvecklas i fostervattnet och sprids som ett virus så snart vattnet går.
Plötsligt snurrar konstant tankar om det är bra, dåligt, för mycket eller för lite, rätt eller fel.
Hur vet man?
Hur gör man för att inte gå under i alla funderingar?
Jag tar samma aproach som inför studierna; hur illa kan det gå?
Jag är så taskig att jag tittar mig omkring och ser till andra människor. Om de kan så kan väl rimligtvis jag. Jag är väl inte sämre än någon annan.
Det fungerar i skolan, för riktiga nötter lyckas ta sig igenom med godkänt då borde jag också klara mig. Så är jag hyfsat vettig så borde jag alltså klara av det här med utan att det går åt skogen.
Dessutom är jag tillräckligt gammal för att ha lärt mig att perfekt inte finns, därför är det inte värt att sträva efter. Eller jo, enligt Platon så finns det perfekta och fullkomliga i idévärlden, men vem behöver lyssna på den gamla stöten.
När det dåliga samvetet, skulden och kraven knackar på som irriterande dörrförsäljare så vägrar jag öppna. Råkar jag öppna ser jag till att stänga så fort det går.
Allt pyret kommer behöva för att må bra är föräldrar som mår bra och ger henne massor med kärlek. Det kan jag fixa.