Det gör ont när mammor brister.
Pyret har haft en eskalerande skrikparad. Igen.
Sen i tisdags har de glada stunderna varit en handfull per dag och varje gång har bara varat i några minuter.
Hon får fullskalig panik med trillande tårar, hennes unika falsettskrik, hulkande, kroppen spänd som en båge och hon skriker tills hon inte kan andas längre. Hon gör det en gång i timmen.
Nu har hon dessutom börjat bete sig så när hon ska äta, så idag har flera timmars kämpande bara resulterat i hälften så mycket mat.
Det enda som tröstar och lugnar är att jag bär henne mot mitt bröst. Bara jag duger. Så jag går, fram och tillbaka, fram och tillbaka och gråter när hon slutar.
För jag känner med varje cell i kroppen att jag inte orkar.
De fina och charmiga stunderna har varit så få medan skrik och panik så totalt dominerat att jag känner att jag inte orkar hålla masken. Jag orkar inte.
Varje suck hon ger ifrån sig gör att jag förbereder mig på nästa panikattack, varje panikattack gör att jag ger upp.
Att dessutom bli bemött som överdriven förstagångs-mamma hjälper inte. Det hjälper lika lite att jag om någon ska sitta och vara så otroligt tacksam för att pyret är här.
Jag är tacksam, men jag orkar inte.
Jag är mamma för första gången, det betyder inte att 20 minuters panik varje timme inte är överjävligt.
Panik för att hon vaknar, för att hon ligger ner, för att hon sitter upp, för att hon vill ha nappen, för att hon står upp, för att hon rapar, för att hon inte når skallran, för att hon är trött, för att hon är hungrig, för att hon får flaskan, för att hon dreglar, för att hon stoppar fingrarna för långt in i munnen, för att hon pruttar, för att hon behöver byta blöja. Allt leder till fullskalig panik.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Jag vet bara att det gör jävligt ont att brista.
Pyret har haft en eskalerande skrikparad. Igen.
Sen i tisdags har de glada stunderna varit en handfull per dag och varje gång har bara varat i några minuter.
Hon får fullskalig panik med trillande tårar, hennes unika falsettskrik, hulkande, kroppen spänd som en båge och hon skriker tills hon inte kan andas längre. Hon gör det en gång i timmen.
Nu har hon dessutom börjat bete sig så när hon ska äta, så idag har flera timmars kämpande bara resulterat i hälften så mycket mat.
Det enda som tröstar och lugnar är att jag bär henne mot mitt bröst. Bara jag duger. Så jag går, fram och tillbaka, fram och tillbaka och gråter när hon slutar.
För jag känner med varje cell i kroppen att jag inte orkar.
De fina och charmiga stunderna har varit så få medan skrik och panik så totalt dominerat att jag känner att jag inte orkar hålla masken. Jag orkar inte.
Varje suck hon ger ifrån sig gör att jag förbereder mig på nästa panikattack, varje panikattack gör att jag ger upp.
Att dessutom bli bemött som överdriven förstagångs-mamma hjälper inte. Det hjälper lika lite att jag om någon ska sitta och vara så otroligt tacksam för att pyret är här.
Jag är tacksam, men jag orkar inte.
Jag är mamma för första gången, det betyder inte att 20 minuters panik varje timme inte är överjävligt.
Panik för att hon vaknar, för att hon ligger ner, för att hon sitter upp, för att hon vill ha nappen, för att hon står upp, för att hon rapar, för att hon inte når skallran, för att hon är trött, för att hon är hungrig, för att hon får flaskan, för att hon dreglar, för att hon stoppar fingrarna för långt in i munnen, för att hon pruttar, för att hon behöver byta blöja. Allt leder till fullskalig panik.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Jag vet bara att det gör jävligt ont att brista.
Kommentarer