Tillbaka i skolan, bland människor med framtidstro och positiva grundinställningar.
Så kommer jag där och förstör stämningen med min B.o.B.
Inte bra.
Folk gillar inte B.o.B.:ar. Folk gillar positiva människor som har framtidstro. Inte sådana som tycker att det är bra att veta den krassa sanningen så man kan förbereda sig på det värsta och bli en smula positivt överraskad när saker bara skiter sig lite grann istället för totalt.
Skulle vara skönt att vara lite mer sådan som kan blunda och bara se solsken.
Men jag är ju B.o.B.
Så jag får höra att jag gör folk modfällda.
Ingen kan göra allt men alla kan göra någonting, där är mitt bidrag till att göra någonting antar jag.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer