Fortsätt till huvudinnehåll

Det var en gång.

Polarn ska berätta sin lek, fast det lät mer som en saga. I alla fall om man är bröderna Grimm.

Först så är det hajar och hästar, hajarna ska äta på hästarna, tugga på dom, men då kommer trollet som stora bocken bruse har stångat ner i ån och räddar hästarna.
Jag frågar om trollet blivit snäll då och får först svaret ja, för trollet hjälper hästarna. Sen ändrar hon sig och säger att trollet först hjälper hästarna och sen ska fånga dem.
När jag frågar var hästarna är svarar hon: På gräset.
Då frågar jag hur hajarna kommer åt hästarna och kan tugga på dom och får svaret att de använder en stege i vattnet.
Sen blir det lite rörigt och den lilla primadonnan, som tycker att Krösus Sork och alla andra skurkar är roliga, svamlar loss om att hajarna tuggar och trollet skriker och hästarna springer.
Om jag förstår det rätt så slutade inte den här med att alla lever lyckliga i alla sina dar utan snarare med att alla tuggade på och fångade alla.

Kanske är det en blivande Grimm, Stephen King, Mary Shelly, Dean Koontz eller Poe jag har närt vid min barm. Alla mina år med näsan i sådana böcker eller ögonen fästa vid sådana filmer kanske har gått över via bröstmjölken. 
Jag ska lära henne allt jag kan.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.