Fortsätt till huvudinnehåll

Då var det vår tur.

Pyret började på förskolan i augusti 2014. Alltså för snart tre år sedan. Sedan dess har en lättare kallsvett och hjärtklappning infunnit sig vid varje hämtning där informativa lappar om löss, vattkoppor, kräksjuka och springmask har suttit på dörren. Det har varit några lappar genom åren. Att vi sedan fick två små potentiella smitthärdar med oss hem varje dag minskade inte ångesten direkt.
Men vi har klarat oss.

Igår kväll vaknade Pyret och var ledsen.
Sen började hon klia, och blev näst intill otröstlig. Jag fick henne att somna genom att hålla henne som en bebis i min famn. Då tittade vi och mycket riktigt, det enda symptomen stämde in på, vi hittade en jävla springmask.
Fy fan.

Tabletter är intagna.
Handsprit utställd.
Ytsprit inhandlad.
Alla textilier har åkt in i tvättmaskinen och kommer fortsätta göra det dagligen i så där tre veckor. Eftersom sängkläder och pyjamas ska bytas dagligen så länge, tänker jag att handdukar också får räknas in, eftersom man ska duscha dagligen allihop under den här perioden. Hur nu stackars Polarns hud ska palla med det. Badrum och toalett ska städas varje dag. Och roligast av allt, imorgon ska alla gosedjur tvättas, inklusive den levande sorten, alltså katterna.
Om 2-3 veckor ska fler tabletter tas och sen ska man förhoppningsvis ha blivit av med alla maskar och de där seglivade äggen.

Jag djupandas och undrar hur man ska orka och hinna tvätta ett stort lass, ytsprita badrum och toalett och duscha två barn och sig själv varje dag. Sen kommer jag på att jag fasiken springer ett maraton om det är vad som krävs för att bli kvitt de där rackarna.

Tre år klarade vi oss från såväl löss och mask, som vattkoppor och kräksjukor. Jag antar att vi har haft det ganska enkelt ändå.
  

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän