Fortsätt till huvudinnehåll

A day in the life of...

5.45, klockan ringer.
Jag duschar, klär på mig, kladdar på lite camouflage, blåser håret och packar väskan. Hjälper barnen med skorna innan de går, orkar inte hjälpa till med något mer i deras morgonrutin idag.

7.30, går till tåget. Mitt tåg visade sig vara ett kort tåg, efter en rusning utmed perrongen insåg jag att jag ändå inte skulle få plats. Jag väntade på nästa tåg.

8.20, tog den vanliga promenaden till skolan, kände att jag hade behövt skippa den efter gårdagens näringsbrist, men undvek att sätta mig på bänkar utmed vägen för att vila. Kändes för pinsamt.

9.00, på schemat stod rollspel. Vi skulle låtsas vara varandras socialarbetare/klient igen. Skillnaden mot tidigare var:
1. Det handlade om att avsluta kontakter och jag var den enda som haft erfarenhet av det, på det sätt som övningen var upplagd, genom jobbet.   
2. Alla har nu haft klientkontakt och har plötsligt förstått hur omöjligt det är att låtsas ha ett samtal med någon.
Det kändes lite skönt att få höra:
"Meh, det här går ju inte att låtsas liksom! Det är ju en helt annan grej när man har en riktig klient!"
Eller:
"Jag har ju inte ens gjort det här på min praktik, hur ska jag då kunna göra övningen!?"
Vad var det jag sa med så lite respons i början av terminen...

12.00, åker hem för att fila lite på den presentation vår grupp ska hålla på fredag. Eller mer exakt den del av presentationen jag ska hålla i. Är hemma 12.45 och börjar med lunch.

16.20, klär på mig och går iväg för att hämta barnen.

17.00, hemma efter utbrott från Polarn som inte orkade gå och Pyret för att vi gick för långsamt och därför hade någon hunnit plocka den blomma hon sett på väg till förskolan på morgonen. Inte att någon möjligen har hunnit plocka den under de 9 timmar som gått, utan garanterat, helt säkert, under de 15 minuter som vi promenerat. För långsamt. För att Polarn vägrade gå och jag fick börja bära henne.

17.10, fixa äpple och dricka till en arvsmassa.
17.15, fixa äpple till nästa arvsmassa.
17.20, börja med maten, slänger samtidigt in dagens tvättlass i maskinen.
17.40, jag äter maten, barnen äter halva maten (spagetti och ketchup) och spiller mängder på bordet. Jag plockar undan tallrikar, sätter på diskmaskinen och torkar bord.
18.10, jag ber båda gå till badrummet för att duscha.
18.20, jag lyckas få in Pyret i duschen.
18.30, jag lyckas få in Polarn i duschen.
Torka, smörja, välja pyjamas, borsta hår, borsta tänder, välja kläder till imorgon, välja godnattsaga.
18.55, har glömt bort att bädda ungarnas sängar.
19.05, läser saga.
19.15, Pyret vill sova.
19.20, Pyret sover.
19.20-19.30 Polarn sjunger, pratar med sin gose, sätter sig upp, lägger sig i fotändan, ropar på katten, sjunger mer, pratar med sin osynliga kompis.
19.35, hon sover.
19.40, jag plockar undan i köket.
19.50, jag dricker kaffe och letar efter fakta om etik som jag kan trycka in i tentan.
20.15, kommer på att jag måste vattna blommorna.
20.20, kommer på att jag måste vika ihop gårdagens tvätt och hänga upp dagens.
Skiter i kvällen; borstar tänderna, tvättar ansiktet, gör rent badrum och toalett, plockar fram kläder till imorgon, gör rent kattlådan, går och lägger mig. Klockan har ändå hunnit bli 22.00 nu.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.