Fortsätt till huvudinnehåll

Inga hål.

Polarn var på sitt första tandläkarbesök idag.
Hon var taggad, det var det första hon nämnde när hon vaknade; att hon inte skulle till tandläkaren innan frukost.

Den vanligtvis så otroligt pratglada arvsmassan sa inte ett ord på hela besöket, utan nickade bara. Hon såg ytterst skeptisk ut kan man väl säga. Men eftersom folk inte förväntar sig att treåringar kan babbla på så mycket som hon gör, så är det ingen som reagerar på exakt hur annorlunda hon beter sig.

Tandläkaren förklarade pedagogiskt allt hon skulle göra och allt hon gjorde, och hade ett varsamt handlag. Hon kunde kolla varenda liten tand noggrant och i slutändan fick vi beröm Polarn, och jag, för att vi borstat så duktigt. Fast jag redan talat om att Polarn helst ytterst bestämt sköter den biten själv, men att hon är förvånansvärt duktig och noggrann. Vi får hjälpa till en snabbis på slutet, om vi har tur. Vad tandläkaren sa exakt var att tänderna var exemplariska och perfekta. Skönt att höra för en förälder som är långt ifrån exemplarisk och perfekt.

Polarn gick därifrån med en presentpåse som hon var mäkta stolt över, men fick också med sig ett bokmärke som present från tandläkaren till storasyster som väntade i väntrummet, och Polarn fick välja ut en liten leksak att ge till syster. Polarn tycker verkligen om att ge bort saker så hon var nog lika stolt över att kunna ge Pyret små presenter, som över den egna påsen.

Att ha varit tyst i hela tio minuter satte sina spår. Vi begav oss ner till parken efter besöket, för där var det lite jippo, och Pyret och Polarn fick kliva upp och kolla i en brandbil. Polarn berättade då för den brandman som just börjat tala om vad som finns där i brandbilen att hon minsann hade hittat ett snigel-snäckskal.
Nej, hon hade inte hittat den då utan för flera dagar sedan men något behövde hon väl få ur sig. Brandmannen gjorde som de flesta gör när barn börjar prata om något helt osammanhängande; sa "Jaha, har du det!?" och fortsatte prata.

På kvällen borstade hon sina tänder med den tandborste hon fick i sin presentpåse.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.