Det har varit mycket prat och tankar om framtiden idag.
Det är lätt att känna hur bröstet knyter ihop sig av stressen, av att ständigt behöva planera, fundera och vara strategisk. Det är lätt att bara skjuta det framför sig, att tänka att jag ska ta hand om det sen fast det märks tydligt att sen kommer allt närmare och behöver tas tag i.
Jag orkar inte.
Jag har ju längtat efter att få vila någon gång, inte att få ta tag i nästa kamp.
Men det är skönt att få höra från flera andra håll att man inte är ensam om att skjuta saker framför sig, eller att vara trygghetsknarkare.
Så jag väntar lite till, fast jag vet att det egentligen skulle minska stressen att ta tag i saker på en gång. Fast lite till, bara lite till.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer