Det har varit mycket prat och tankar om framtiden idag.
Det är lätt att känna hur bröstet knyter ihop sig av stressen, av att ständigt behöva planera, fundera och vara strategisk. Det är lätt att bara skjuta det framför sig, att tänka att jag ska ta hand om det sen fast det märks tydligt att sen kommer allt närmare och behöver tas tag i.
Jag orkar inte.
Jag har ju längtat efter att få vila någon gång, inte att få ta tag i nästa kamp.
Men det är skönt att få höra från flera andra håll att man inte är ensam om att skjuta saker framför sig, eller att vara trygghetsknarkare.
Så jag väntar lite till, fast jag vet att det egentligen skulle minska stressen att ta tag i saker på en gång. Fast lite till, bara lite till.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer