Fortsätt till huvudinnehåll

Så vansinnigt ombytlig.

Jag funderar på att ta mig igenom den gigantiska plågan av att låta luggen växa ut. Så för att testa om det gick att ordna någon slags utväxtfrisyr så kammade jag luggen i en uppåt/bakåt variant som påminde om något från det glada 80-talet. Man får väl passa på när den tidsperioden syns här och där i modet tänker jag.
Frisyren fixades efter att jag sagt adjö till arvsmassorna på morgonen så de såg inget av det förrän vid hämtning. Polarn tittade upp från sitt pyssel på gården, skrattade och sa att mitt hår var knasigt. Sen deklarerade hon att jag behövde kamma mitt hår för hon att hon skulle känna igen mig.
Det påminde mig om två saker:
1. Att jag fått berättat för mig om hur jag blev skitskraj för min pappa när jag var liten och han plötsligt bestämde sig för att raka bort sin mustasch, för jag kände inte igen honom.
2. Att barnen inte sett mig i något annat än lugg och Pyret är 4 år.
Eftersom Polarn lite senare sa att mitt hår visst var jättefint i alla fall så tror jag att det kanske är på tiden att prova något nytt i frisyrväg. Jag ska bara orka med den där jäkla utväxtperioden.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Äkta vara.

Jag har förstått att man som nybliven mamma ska... ...ta det lugnt. Helgad vare mysbrallan, Britney Spears-sunk-tofsen, bristen på mascara, håriga ben, dammråttor och oordning. Hittills har jag vägrat. Jag har klätt på mig, tagit en daglig promenad, fixat snygg tofs, sminkat mig, rakat benen och under minsta sovstund eller med hjälp av Babybjörn och babysitter städat, plockat, tvättat, handlat, lagat mat och tagit hand om katterna. Hittills. Med förkylning i kroppen tog jag time out och blev äkta mamma. Pyret klarar den här förkylningen lika bra som den förra, hon är tämligen oberörd. Hon leker full Stevie Wonder och kladdar mig i ansiktet, petar mig i näsan, drar mig i läppen, tafsar mig på brösten, slår mig på axeln och sparkar mig i magen när det är dags att sova. Hon hoppar jämnfota, skriker, stampar med fötterna och vevar frenetiskt med armarna i förhoppning om att fånga en förbismygande kissekatt. Hon skriker hysteriskt åt favoritleksaken när den rullar iväg och hon inte

Redo.

Vagnen has arrived. En Mountain buggy duet. Den vann på sina få 63 cm och vettiga pris. Lägenhet, trånga hissar, trånga butiker kombinerat med en ovilja att betala lika mycket som för en begagnad bil (speciellt nu när man vet hur lite man får för vagnar när man ska sälja dom) gjorde valet, inte enkelt, men begränsat. När man har rattat de fjuttiga 63 centimetrarna här hemma och det känns som en gigantisk vagn så antar jag dessutom att 74 centimetrar skulle kännas rätt jobbiga. Sen är det väl som många barnvagns säljare verkar säga Den perfekta vagnen finns inte. Nu ska vi bara våga testköra detta vidunder.

Räkna till 10

Pyret ville gärna åka in till stan, målet var ett besök på Kawaii.se. Det blev två besök. Ett för att titta på allt i evigheter och inte kunna bestämma sig, och ett till för att titta i evigheter och med stor vårda bestämma sig. Vi tog en paus där emellan för att äta buffé på Pizza Hut och hitta vårskor till Polarn, och ge Pyret en chans att bestämma sig. Hon kunde inte bestämma sig. Alltså jag fattar, jag la en ansenlig del av min veckopeng på alla söta saker från Hello Kitty och company, sånt här väcker fortfarande habegär i mig: Men jag hade en liten hylla i lokala leksaksaffären att glo på, inte en affär med prylar från golv till tak. En liten affär, med trånga gångar, inte alls gjorda för att en mamma och syster ska stå och vänta på att Pyret bestämmer sig. Jag tror att jag fick extra mammapoäng för att jag inte stressade, och lät henne gå tillbaka. Möjligen lät jag liiiiite irriterad när hon helt besatt ville förkorta alla andra besök i butiker för att hon inte trodde