Fortsätt till huvudinnehåll

Nu ska vi gå på tigerjakt.

Jag hör ett surrande och tänker inte mer på det, en fluga, vem bryr sig liksom.
Sen tittar jag mot fönstret där jag i ögonvrån ser något röra sig.
En geting.
Med bebis i famnen och en katt bredvid mig, som visar ett ohälsosamt intresse för surrandet, får jag lite panik. Pyret lägger jag på schäslongdelen av soffan med tydliga order om att ligga kvar, inte rulla av (åhå, tror jag att hon lyssnar eller?) och katten ges order om att stanna (hon blev en hund tydligen) medan jag rullar ihop närmaste tidning och ger mig ut på jakt.
Första försöket: miss. Varpå den randiga faran ger sig ut på färd i rummet; aaaaaaaaaahhh!
Andra försöket: miss. Varpå den randiga faran ger sig ut på golv nivå där katten befinner sig; aaaaahhhh!
Tredje försöket; halvträff. Varpå den randiga faran bestämmer sig för att gömma sig bakom blomkrukan. F@n.
Fjärde försöket; halvträff. Varpå den randiga faran försöker gömma sig bakom elementet. Det var väl självaste f@n.
Femte gången gillt.
Jag som just hade kommit över stora delar av min kryp- och flygskräck blev nu lätt hysterisk och kände en överväldigande beskyddarinstinkt. En beskyddarinstinkt som hade kunnat få pyret att ramla av soffan och mig själv stungen då jag i brist på kontrollerade nerver viftade och vevade ytterst oeffektivt.
Måste jobba på den delen av föräldrarollen känner jag.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.