Nu ska vi gå på tigerjakt.

Jag hör ett surrande och tänker inte mer på det, en fluga, vem bryr sig liksom.
Sen tittar jag mot fönstret där jag i ögonvrån ser något röra sig.
En geting.
Med bebis i famnen och en katt bredvid mig, som visar ett ohälsosamt intresse för surrandet, får jag lite panik. Pyret lägger jag på schäslongdelen av soffan med tydliga order om att ligga kvar, inte rulla av (åhå, tror jag att hon lyssnar eller?) och katten ges order om att stanna (hon blev en hund tydligen) medan jag rullar ihop närmaste tidning och ger mig ut på jakt.
Första försöket: miss. Varpå den randiga faran ger sig ut på färd i rummet; aaaaaaaaaahhh!
Andra försöket: miss. Varpå den randiga faran ger sig ut på golv nivå där katten befinner sig; aaaaahhhh!
Tredje försöket; halvträff. Varpå den randiga faran bestämmer sig för att gömma sig bakom blomkrukan. F@n.
Fjärde försöket; halvträff. Varpå den randiga faran försöker gömma sig bakom elementet. Det var väl självaste f@n.
Femte gången gillt.
Jag som just hade kommit över stora delar av min kryp- och flygskräck blev nu lätt hysterisk och kände en överväldigande beskyddarinstinkt. En beskyddarinstinkt som hade kunnat få pyret att ramla av soffan och mig själv stungen då jag i brist på kontrollerade nerver viftade och vevade ytterst oeffektivt.
Måste jobba på den delen av föräldrarollen känner jag.