Mitt i skrikkaoset fick jag höra både en och två gånger att jag skulle försöka hålla ut. Med tårarna rinnande, tålamodet utplånat och orken körd i botten undrade jag hur.
När jag satt och ångrade mig, ville lämna tillbaka henne, rymma hemifrån, slita mitt hår, göra mig döv, undrade jag hur exakt gör man för att hålla ut.
Det skulle bli bättre längre fram, med tiden, men ingen kunde säga hur man gör för att få tiden att gå fortare, hur man inte blir tokig medan man väntar, hur man orkar när man inte har en gnutta ork kvar.
Dessutom tvivlade jag. Det var omöjligt att tro att det skulle bli bättre. Det kändes som att skriken aldrig skulle tystna, som att jag aldrig skulle få sova igen, som att jag aldrig skulle få tillbaka mina armar, som att jag aldrig skulle få njuta av att vara mamma. Allt prat om att visst var det jobbigt att ha barn, men det roliga, fina och mysiga stunderna vägde upp allt det jobbiga, kändes som ett hån för det fanns inga roliga, fina och mysiga stunder.
Den där tiden som kröp fram så sakta och dagarna som aldrig tog slut samlade på sig och plötsligt hade ett halvår gått. Det hade blivit bättre med tiden.
Om jag bara hade vetat då vad jag vet nu. Om jag bara hade kunnat få för en sekund känna hur det känns när hon får mig att skratta. Om jag bara hade vetat att hon skulle få mig skratta lika många gånger om dagen som hon fick mig att gråta. Då hade det varit lätt att hålla ut.
När vi har alldeles vanliga dagar, när hon är full av hyss, prat och pussar, när pusslet går ihop, då är det svårt att förstå hur jag kunde vara så förtvivlad. Alla skrikdagar var värda att gå igenom för att få det vi har nu, all bubblande unik kärlek jag känner.
Visst är det fortfarande jobbigt att ha barn, men det roliga, fina och mysiga väger över. Med råge.
När jag satt och ångrade mig, ville lämna tillbaka henne, rymma hemifrån, slita mitt hår, göra mig döv, undrade jag hur exakt gör man för att hålla ut.
Det skulle bli bättre längre fram, med tiden, men ingen kunde säga hur man gör för att få tiden att gå fortare, hur man inte blir tokig medan man väntar, hur man orkar när man inte har en gnutta ork kvar.
Dessutom tvivlade jag. Det var omöjligt att tro att det skulle bli bättre. Det kändes som att skriken aldrig skulle tystna, som att jag aldrig skulle få sova igen, som att jag aldrig skulle få tillbaka mina armar, som att jag aldrig skulle få njuta av att vara mamma. Allt prat om att visst var det jobbigt att ha barn, men det roliga, fina och mysiga stunderna vägde upp allt det jobbiga, kändes som ett hån för det fanns inga roliga, fina och mysiga stunder.
Den där tiden som kröp fram så sakta och dagarna som aldrig tog slut samlade på sig och plötsligt hade ett halvår gått. Det hade blivit bättre med tiden.
Om jag bara hade vetat då vad jag vet nu. Om jag bara hade kunnat få för en sekund känna hur det känns när hon får mig att skratta. Om jag bara hade vetat att hon skulle få mig skratta lika många gånger om dagen som hon fick mig att gråta. Då hade det varit lätt att hålla ut.
När vi har alldeles vanliga dagar, när hon är full av hyss, prat och pussar, när pusslet går ihop, då är det svårt att förstå hur jag kunde vara så förtvivlad. Alla skrikdagar var värda att gå igenom för att få det vi har nu, all bubblande unik kärlek jag känner.
Visst är det fortfarande jobbigt att ha barn, men det roliga, fina och mysiga väger över. Med råge.
Kommentarer