Fortsätt till huvudinnehåll

Övermod.

Pyret kommer nog aldrig krypa.
Den envisa lilla diktatorn står gärna och gungar på alla fyra och tar ett par krypsteg framåt lite då och då, men är till största del jobbar hon på att ställa sig upp.
Från sin start position (händer och knän i backen) vevar hon med ena armen rakt ut i luften för att hitta något att greppa tag i, vilket förvånansvärt ofta blir mig. Sen tar hon ordentligt med stöd med de små nävarna, häver sig upp till knästående och fortsätter lagom graciöst att sätta ena foten i golvet och sen resa sig upp. Bara så där.
Med landets stoltaste flin står hon sen där och svajar, reser sig på tå och i ett visst mått av övermod tror hon sig kunna släppa taget om det som håller henne uppe. Eftersom det alltså oftast är gamla morsan så går inte det riktigt hem, även om hon kämpar för att slita loss sin lilla hand med sin vanliga envishet.
Så hon intresserar sig inte så mycket för att lära sig krypa, inte ens när vi lockar med det mest fascinerande vi har i hemmet; en Sodastream flaska, hon vill hellre stå upp och betrakta sitt kungarike. När hon försöker nå den gudomliga flaskan och inte hittar något när hon vevar sina små nävar uppåt så provar hon inte heller att krypa, hon sätter istället fötterna i golvet, sträcker på benen och skjuter upp den lilla rumpan tills hon står i yoga hunden.
Med tanke på damens energi nivå bävar jag för att hon ska få någon form av rörelseförmåga, jag ser en tornado svepa fram i hemmet, men jag skulle nog föredra om hon börjar i rätt ordning och lär sig krypa innan hon lär sig gå. Och lär sig stå stadigt med stöd innan hon försöker stå som soloartist.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.