Fortsätt till huvudinnehåll

Övermod.

Pyret kommer nog aldrig krypa.
Den envisa lilla diktatorn står gärna och gungar på alla fyra och tar ett par krypsteg framåt lite då och då, men är till största del jobbar hon på att ställa sig upp.
Från sin start position (händer och knän i backen) vevar hon med ena armen rakt ut i luften för att hitta något att greppa tag i, vilket förvånansvärt ofta blir mig. Sen tar hon ordentligt med stöd med de små nävarna, häver sig upp till knästående och fortsätter lagom graciöst att sätta ena foten i golvet och sen resa sig upp. Bara så där.
Med landets stoltaste flin står hon sen där och svajar, reser sig på tå och i ett visst mått av övermod tror hon sig kunna släppa taget om det som håller henne uppe. Eftersom det alltså oftast är gamla morsan så går inte det riktigt hem, även om hon kämpar för att slita loss sin lilla hand med sin vanliga envishet.
Så hon intresserar sig inte så mycket för att lära sig krypa, inte ens när vi lockar med det mest fascinerande vi har i hemmet; en Sodastream flaska, hon vill hellre stå upp och betrakta sitt kungarike. När hon försöker nå den gudomliga flaskan och inte hittar något när hon vevar sina små nävar uppåt så provar hon inte heller att krypa, hon sätter istället fötterna i golvet, sträcker på benen och skjuter upp den lilla rumpan tills hon står i yoga hunden.
Med tanke på damens energi nivå bävar jag för att hon ska få någon form av rörelseförmåga, jag ser en tornado svepa fram i hemmet, men jag skulle nog föredra om hon börjar i rätt ordning och lär sig krypa innan hon lär sig gå. Och lär sig stå stadigt med stöd innan hon försöker stå som soloartist.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.