I år blir jag 46 år.
Det är ju himla märkligt. Det är ju som snart 50.
Jag har ingen ångest över att åldras, kanske för att jag känner att saker ständigt förändras och överraskar. Som att jag på morgonens intervallrunda slogs av att jag nog tycker om vinter nu.
Vänta va?!
I en paus från att förbanna all snömodd så slogs jag av hur mycket jag njöt av att känna den kalla luften och ha den här omgivningen:
Sen är det ju också helt absurt att jag njuter av inte bara vinter, utan av att vara ute och springa. Jag har ju gjort några försök tidigare men saker har kommit i vägen, som IVF behandlingen 2011 eller senaste gången för 5 år sedan så var höften inte med på noterna. Men nu har jag inte haft ont i höften på nästan ett år så jag gav det ett försök. Lugnt och försiktigt eftersom kroppen ändå är just 45, utan krav eller prestation, bara göra det jag klarar. Och nu jag har känt det där som många andra pratar om, en rastlös längtan efter att få komma ut och ta ut mig lite.
Trots vädret får jag säga. Det gör mig inget att det är snö och kallt, jag vill vara ute ändå, även resten av dagen. Så jag tar lunchpromenader på jobbet och långpromenader på lediga dagar. Idag blev det en kvällspromenad med helt fantastisk omgivning:
Så visst, kroppen har börjat protestera med stelare och ständigt knäppande leder, har svårare att klara av sena kvällar och är känsligare för vad jag äter och dricker. Det är ju lite av en uppförsbacke kan man säga, och det är ju i sig en märklig upplevelse att känna hur kroppen börjar förändras. Men vad gör det när jag samtidigt lär mig och upptäcker nya saker.
Ibland brukar frågan "Vad gör du om 10 år?" dyka upp. Jag kan säga att jag för 10 år sedan nog aldrig hade tänkt att jag skulle ha en kandidatexamen, drömjobbet, 2 barn, och gilla vinter. Så jag vågar inte ens gissa hur livet kommer se ut 10 år in i framtiden.
Kommentarer