Fortsätt till huvudinnehåll

Omöjligt

Veterinären ordinerade specialfoder, tabletter som ger bättre Ph-värde i urinen, och skrev ett recept på smärtlindring.
Jag har gått igenom alla apotektskedjor men medicinen är slut, går inte ens att beställa på nätet. Nu var det inte bättre än att de andra tabletterna också var svåra att få tag i eftersom de var slut hos leverantören. Jäkla Corona som påverkar leveranser. Så jag får ringa veterinären imorgon, de skulle titta om de hade kvar. 

Kattmaten fick vi tag i däremot. Vi klädde oss för vädret och tog en långpromenad till djuraffären. Inklusive varmkorvslunch i skogen, så klart.
Ser proffsigt ut, eller hur?

Som en John Bauer saga, man väntar sig att trollen ska smyga fram när som helst.

Inte det finaste vintervädret, solen tittade inte fram förrän vi nästan var hemma, men vi fick i alla fall se den till sist.

Nu ska vi vänja katterna vid att få maten utdelad två gånger om dagen. För tillfället är ju inte sjuka kissen så intresserad av att äta, så då blir problemet mest att se till att andra katten inte äter upp bådas mat. Det skulle kunna hända. 

Inte helt oväntat blev det mer aktivitet idag än igår. 
Förutom långpromenaden tog jag en intervallrunda på morgonen, med ett litet cirkelpass efteråt. Utan att bli någon träningsnörd så måste jag erkänna att jag blir lite nöjd med mig själv när jag märker att jag klarar lite längre intervaller med lite högre tempo för varje gång jag ger mig ut. Tanten kanske kan få en hyfsad kondition ändå.
Och sammanfattar jag veckan så känns det som att jag klarar av WHOs rekommendationer på 150 aktiva minuter per vecka:
 
Nu väntar en intensiv arbetsvecka vet jag, det blev inte så bra avvägningar i bokningarna, så kalendern är lite mastig. Men det går säkert att få ihop allt till slut. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.