Hur är det ens möjligt?

Först blir jag trött.

Sen sover jag dåligt och svettas hela natten.

Sen får jag ont i huvudet.

Sen kommer ett par finnar.

Sen samlar jag på mig vätska.

Sen går tankeverksamheten på semester.

Sen får jag ont.

Sen blir jag svinhungrig.

Sen blir jag ännu tröttare.

Det är svårt att tänka sig att pms ska bli värre med åren, men det kan den uppenbarligen. Jisses vilken jäkla uppförsbacke dagarna innan är. Jag var nära att stanna mitt i snömodden på vägen hem och börja gråta för jag var så olidligt trött och hade ont.

Självklart tajmas detta in med att det lilla lugnet som uppstod efter jullovet helt raseras och uppdragen hopar sig. I början av förra veckan hade jag en ganska tom kalender för den här veckan, gott om tid att läsa in mig på saker, ta hand om allt det administrativa kring 3 planerade större besök och hantera spontana konsultationer. Nu har jag inte en lucka kvar, ligger efter med några ärenden och har ätit lunch framför datorn. Jag som gillar att ha dörren öppen för att få någon social samvaro i denna isolering, har fått lov att arbeta med stängd dörr för att hinna med. Inte rätt tidpunkt för att bli överhopad av jobb som kräver planering och koncentration, med hormoner som går bärsärk.

Försökte röra på mig som vanligt eftersom det brukar hjälpa mot värken, och hade planerat att göra något cirkelpass på kvällen för att få igång blodcirkulationen, men huvudvärken sitter som en mössa sedan två dagar och jag kände mig helt däckad när jag kom hem. Så jag sträckte mig till att orka tillmötesgå arvsmassornas önskemål om att byta rätt till middag, för de ville inte ha "vuxenmat" idag. Med rasande pms så tänkte jag ut en massa gott de skulle kunna tänkas föreslå, bara för att få veta att de ville ha omelett. Inte pizza, pasta, snabbmat eller något annat som kan sätta en i matkoma. Inte hade jag något godis hemma heller. Dålig tajming där med.

I mitt förvirrade tillstånd slog jag inte på mätning av dagens aktiviteter, men telefonen registrerade promenaden till och från jobbet, lunchpromenaden och promenaden från skolan.

Jag hoppas på bättre tajming imorgon, även om jag har väldigt lite tro.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen