Fortsätt till huvudinnehåll

Pizzafredag.

Tredje kvällen som ensam kapten på skutan "MS Dårhuset".

Jag försökte vila under dagen, försökte ha en sjukdag, men i kölvattnet av maskskräcken och inför kalashelg var det lite knepigt som ensam utförare. Tvätten behövde hanteras, sängar bäddas, presentpapper handlas och jag behövde kunna tillhandahålla middag och fredagsmys till arvsmassorna.

Så länge jag tar det lugnt känns det som att jag mår bättre, så snart jag tar tag i saker känns det inte riktigt så. Men promenaden hem från förskolan går ju inte så fort om man låter de korta i sällskapet kolla på varenda snigel, sten och gråsugga som fångar deras uppmärksamhet. Till och med jag orkar med den. För att vara lite smart gjorde jag pizza tillsammans med dem när vi kom hem. Då är de sysselsatta medan jag lagar mat, de får smaka och håller blodsockret i schack och är mer benägna att faktisk äta maten de själva gjort. Ibland i alla fall. Dessutom kunde vi trycka in kvällsduschen medan pizzan stod i ugnen. Man är väl projektledare.

De duschade utan krångel, bytte pyjamas på direkten, åt mat, fick glass till fredagsmys och sov sedan gott fem minuter efter läggning. Nu kan jag däcka.

Vila får man väl göra en annan gång, efter man har blivit frisk eller så.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...