Fortsätt till huvudinnehåll

Det tar tid att bryta en vana.

Det är svårt att lära gamla hundar att sitta.

Eller kanske är det mer ett fall av:
Vad är det som går och går men aldrig kommer fram.

Igår kväll kom det smygande, den där känslan av att jag hade slöat till mig och varit ledig, och jag började inventera vad jag behövde ta tag i nästa dag. Svaret var: ingenting.

När man pluggar är det ju alltid något. Något att läsa, något att skriva, något att lämna in, något att åka iväg till, någon tid att hålla reda på. Och man ligger alltid back. Även när jag är klar i tid så känner jag mig inte ledig eftersom man alltid kan börja förbereda nästa inlämning/kurs/grupparbete/presentation. För ligger jag bra till i tid så vill jag ligga steget före eftersom att plötsligt är olyckan framme och några dagars vab måste obönhörligen tas igen.
Nästa, nästa, nästa, det tar aldrig slut, det finns alltid en sak till att göra.

Men nu är kursen slut. Sista inlämningen är betygsatt. Jag har inget mer att göra förrän i slutet av augusti. Jag kan gå till jobbet, göra mitt, och gå hem. Jag kan till och med gå hem tidigt. Jag tänkte att det skulle vara den sjukskrivning jag säkert egentligen skulle behöva.
Idag var planen att jag skulle ta en skön promenad hem, lite motion skulle säkert göra susen, kombinerat med lite vila.
Hur det gick?
Jag gick självklart i rask fart alla 45 minuter så att svetten rann om mig och benen var stumma.
När jag kom hem ställde jag mig och lagade en lasagne.
Sen tog jag hand om den rena disken, och ställde undan och diskade den smutsiga disken.
Sen satt jag ner i 10 minuter och drack vatten innan jag gick och hämtade barnen.
Hela tiden med en känsla av att den där promenaden var slöseri med tid, för det finns ju så mycket som skulle behöva göras.
Fast jag skulle försöka vara lite sjukskriven och inte göra så mycket alls.

Nu har jag ont i kroppen, ont i halsen och behöver sova. Bra rehab jag har ordnat till mig själv.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän