På jobbet ägnar jag en hel del tid med att ta bort sådana här från patienter.
Idag fick jag en borttagen.
På tisdagar har vi administrativ tid på mitt jobb. Jag var på plats på mottagningen klockan halv åtta och började med att fika med kollegorna. Men lagom när jag satt mig ner med kaffet började jag få ont i höger ljumske, som mensvärk eller värken jag får av cystor fast mycket värre. Så mycket värre att jag efter en stund började svettas kopiöst och fick domningar i fingrarna. Jag satt en bra stund och försökte hänga med i samtalen och bara vänta ut värken, men den ville inte ge sig. Till sist fick jag erkänna för kollegan att jag hade så jäkla ont, och tårarna kom.
Precis som de påpekade så var jag ändå på rätt plats, så de hämtade en rullstol och skjutsade ner mig till akuten. Efter inskrivning rullade de mig vidare till gynakuten där jag efter bara någon halvtimme fick träffa två ST-läkare som med varsam hand noggrant undersökte mig.
Två unga, snygga, manliga läkare. Som noggrant undersökte en starkt menstuerande 42 årig kvinna som fött två barn. Jag brukar aldrig bry mig, men att ligga där och visa upp ett blödande, och efter två förlossningar lätt sargat underliv, för två unga män som lätt kunnat bli utvalda för sjukhusets nästa reklamkampanj, var inte kul.
De hjälpte mig i och ur stolen, att få på mig trosor och skydd, klappade mig på benen när det gjorde ont och hjälpte mig tillbaka till britsen. De tog smärtan på stort allvar och konstaterade att även om de inte såg något gyneklogoskt så måste det bero på något, för det gör ju inte så ont att ha mens. Trots det oerhört professionella bemötandet kände jag mig pinsam med ķrökt rygg, kallsvett, snor och tårar rinnande. Varför är det så? Jäkla samhälle som uppfostrar kvinnor till att inte ens tycka att ett sargat och felfungerande underliv är okej att prata om med gynakuten.
De diskuterade om det kunde röra sig om en sten som rörde sig i urinledaren, för något var det, de kunde specifikt lokalisera var smärtan fanns. Eftersom Alvedon och Ipren bara hjälpte minimalt ville de ge något morfinbaserat med kramplösande verkan innan de skickade mig vidare till kirurg akuten. Jag som kräks av allt som påminner om morfin. Men de sa att morfin intravenöst var starkare så en supp skulle ge mindre biverkan, och jag kunde få medel mot illamående samtidigt. Så jag sa okej, dumt nog.
Även om smärtan klingade av, den tunga känseln i kroppen och huvudet var inte trevlig. Den värk som kom i övre delen av magen och krampen i tarmarna var lika illa som smärtan jag just blivit av med. Summasummarum: aldrig mer morfinbaserade medel.
Nästa steg var att i den överbelastade akuten vänta alldeles groggy och med magont i en rullstol ute i väntrummet i två timmar, innan jag fick träffa en läkare.
När jag väl fick träffa läkaren fick jag veta att proverna inte visade något särskilt men
"Det gör ju ont att ha mens."
.....
Nähä. Jag har haft mens i snart 30 år och besvär med cystor i 20 år, jag tror att jag vet hur mensvärk känns.
Säger man verkligen så till kvinnor fortfarande, det är ju skandal.
Jag fick åka hem med ett recept på Voltaren-suppar och ett frågetecken. Det känns ju lite läskigt att man helt plötsligt kan få få satans ont utan att de kan se vad det är. Speciellt eftersom jag hade en liknande sak för ett par år sedan. Men jag tänker som vanligt att det väl kommer visa sig om det är något allvarligt. Förr eller senare.
Fast dagen slutade i en mer positiv anda. Jag fick mejl från min handledare på praktiken, som frågade om jag var intresserad av att bli forskarassistent för den stora forskning som staden ska genomföra kring hedersrelaterat våld. Det känns ju som en svår sak att tacka nej till. Om lönen är rimlig så är det vad jag ska ha som hobby senare i år, för alla säger ju att jag borde skaffa mig en hobby.
Kommentarer