Fortsätt till huvudinnehåll

Vad göra.

Att vakna till fint väder är ju problematiskt. Eftersom sommaren onekligen är kort känner man en aning stress över att spendera dagen utomhus. Frågan är bara vad man ska göra som möjligen kan underhålla arvsmassorna.
På något sätt kom vi fram till att ta oss ut till Ulriksdal och hänga lite. Vi gick in på slottsträdgården och käkade lunch och fikade, innan vi spatserade runt bland alla blommor för att hitta något som passar vår skuggiga uteplats. Vi hittade! Fuchsia och snowflake.

Barnen ville inte åka hem, yey, så vi tänkte att vi kunde ta en promenad runt slottet. I början gick det bra eftersom vi sprang på Blixten och hans company. Vi kunde göra sällskap en bit och arvsmassorna sprang glatt bredvid Blixten och Storasyster där de gled fram på sina sparkcyklar. När vi skildes åt tog det stopp. Pyret kom på att hon ville hem till sin sparkcykel. Surprise. Det ledde, efter den obligatoriska pedagogiska förhandlingen, till den mindre pedagogiska 
"När det för en gång skull är varmt ute ska vi vara ute!" 
Men när promenadvägarna dök upp, kantade med blommor, gick det bra. För plocka små buketter med blommor är tydligen det bästa som finns. De skuttade fram utan protester i en ganska redig värme, på ständig jakt efter nästa blomma, och det fick bara vara en av varje sort.
Väl hemma gav jag mig på att plantera de där fina blomsterna jag köpt. 
Alltså, varje gång folk försöker övertala mig om att jag skulle vara så lycklig med trädgård så tänker jag på min lilla uteplats. Att påta i trädgården ska ju vara så rofyllt och tillfredsställande. Nooooooooo.
För varje gång jag ska plantera något på vår lilla plats så minskar jag på antalet krukor och ökar mängden stenar. Japp, krukor. Det finns ju en liten rad utmed huset att plantera i, men jag vill ha så lite med den att göra som möjligt. Att behöva lyfta på krukorna som står där vid plantering, är tillräckligt för att ge mig hjärtinfarkt. Idag möttes jag av spindlar, tusenfotingar, tvestjärtar och ett djur jag aldrig sett förut men som skrämde livet ur mig. Och det är ju bara ljusskygga små satar som bosätter sig där, inte vanliga spindlar utan sådana som springer fort som fan så fort man rör på något. Fy satan.
Nu står därför bara tre krukor där. En hade jag sönder när jag släppte den fort som attan när jorden i den hastigt började röra sig när jag flyttade på den. En ställde jag undan. Nu ska ungarna få börja samla stenar igen så den där jäkla raden med jord försvinner. 

Jag körde lite sockerterapi för att komma över traumat. Men något är helt klart fel på mig när jag hade valt inte-choklad-godis i hälften av påsen. Vad är det som händer med mig.
En rekommendation av en sockerexpert: de har gjort godis av 88 glassen. Genidrag. 

Imorgon vet vi redan hur vi ska roa oss i det utlovade sommarvädret. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän