Fortsätt till huvudinnehåll

Halloj!

Efter tio dagar med en halsmandel som var så svullen att den satt ihop med gomspenen och tre dagar med penicillin har det äntligen börjat vända.
Tror jag.
Hoppas jag.

När jag vaknade imorse var jag redo att sätta mig på akuten igen, för då mådde jag sämst av alla de här tio dagarna. Men se, nu är halsmandeln bara dubbelt så stor som den andra, örat gör bara lite ont, jag kan svälja och febern är nästan borta.

Livet leker!
Eller, jag är på benen.
Eller, jag sitter i alla fall upprätt och vill inte gråta hejdlöst över tanken på att promenera och hämta barnen på förskolan senare.
Tjohoo!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän