Fortsätt till huvudinnehåll

Happy monday.

Efter knappt någon sömn gick jag upp 4.45, nu är det dags att börja jobba efter sjukveckan.
Utanför dörren möttes jag av ösregn.
Väl på jobbet möttes jag av beskedet att högtrycket istället flyttat in där, det var ruskigt mycket patienter. Jag tackade för att jag inte skulle sköta behandlingarna just idag och försökte komma ihåg alla rutiner med patienterna. Det kändes något ringrostigt.
Efter en sen lunch hann jag sätta mig in i alla bekymmer, eftersom jag inte kunde sätta mig in i alla patienter och därmed bokningarna. Det dröjde till en timme innan jag gick hem innan IT-supporten kunde få ordning på inloggningen.

Barnen ville knappt gå hem från förskolan, i alla fall inte Pyret som höll på att lära sig cykla utan stödhjul med hjälp av sin bästis. Det såg lovande ut. Självklart innehöll promenaden hem några bråk, men vi lyckades också roa en snubbe när Pyret plötsligt frågade, högt: "Mamma, när kan jag få en bebis i magen? Och hur får jag en bebis i magen?"

Matlagningen gick sådär. Jag råkade skvätta ut vatten när jag skulle röra i pastan. Fick brännskador på fot och tumme.

Inte blev det några jubel över middagen trots att jag offrat min lekamen. 

Men om man ser på den ljusa sidan så är klockan strax efter 20. Om man går upp 4.45 så betyder det att man strax får gå och lägga sig. Det behövs lite extra när man dessutom har penicillin-mage i sin värsta form. Vad ryckningen i vänster kind beror på vet jag inte, men den är minst lika irriterande som magen. 
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.
Skicka en kommentar
Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...
Skicka en kommentar
Läs mer