Min högsta dröm.

Människor drömmer om massor med saker, jag drömmer om en enda: att få drömma lite. Jag vill sova.
Tänk att gå och lägga sig och få sova tills man är utsövd.
Tänk att få sova en hel natt utan avbrott.
Tänk att få sova en hel natt utan att någon sparkar, slår eller knuffar på en.
Tänk att få sova på större yta än hälften av en 90 madrass.
Tänka sig.
Eller det är vad jag tänker på. Från att jag vaknar för sista gången på morgonkvisten, till att jag lägger mig på kvällen.
Jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan vilja vara ute och festa halva natten, eller sitta uppe och titta på menlösa program till midnatt, när man istället kan gå och lägga sig mellan svala lakan och få blunda. För min del skulle jag lätt kunna gå och lägga mig direkt efter att ha nattat barnen. Jag gör det inte, jag försöker varva ner, vara social, underhålla mig själv en timme eller så, innan jag ger efter för min största lust. Men jag kan egentligen inte förstå varför jag inte bara går och lägger mig, när det är vad jag sitter och väntar på att få göra. Jag är ju ändå för trött för att hänga med i program eller konversationer.

Fast jag tänker att även om alla småbarnsföräldrar känner igen sig i det där pratet som trötthet så kanske det har gått lite långt nu, för min del. Det kanske inte är helt normalt att alltid känna sig så jäkla trött, sömnig och orkeslös. I alla fall inte när jag går och lägger mig rätt tidigt ändå. Även om jag faktiskt fullkomligen älskar att sova och har det som min nya, bästa, hobby, så kan jag känna att jag är jäkligt less på att alltid vara så himla trött.

Jag är trött på att alltid vara trött, kan man säga. Men kudden är mjuk, sängen är tom och lakanen svala. Nu väntar min bästa stund på dagen.