Där kom den igen, jag trodde jag var av med det efter att ha hört det från alla håll och kanter under hela min uppväxt:
"Men du är ju så mager!"
Trots en vänlig förklaring om att jag fick höra det hela uppväxten, vilket gav låg självkänsla och en skev kroppsuppfattning, eftersom negativt betonade kommentarer sällan ger upphov till lycka, så fortsatte det.
"Men det ska du ju bara se som en komplimang!"
Fast vänta. Om du säger till mig att jag är så mager och därför ska äta en smörgås till, så kan det väl för guds skull inte vara tänkt som en komplimang. Om det sägs med mjuk stämma och med längtan i blicken "Åh, du är så mager" (som i Åh vad fint) då är ju personen bara skadad av samhällsnormer. Men när det sägs som en uppmaning till att äta mer, som att det är något jag ska ändra på, som att min kropp är fel, då är det ingen komplimang. Jag kommer heller inte känna att det är en komplimang.
Trots det så gled samtalet självklart in på att personen själv skulle dö för att få höra någon säga så, att personen kämpat hela livet för att få vara ens i enheten av min kropp. För att bli kallad mager är fint.
Jomenvisstserru.
Det är roligt och ger en känsla av uppskattning att människor känner sig fria att kommentera ens kropp med negativa kommentarer, säga till en hur mycket man ska äta, och påpeka att de är missnöjda med ens utseende.
Jag kontrade med att det har känts skit att vara mottagare av sådana kommentarer hela livet, att få höra att ens kropp inte duger. Att det sedan råder en helt skev syn på kvinnokroppen i samhället generellt gör inte att kommentarerna känns bra. Att tro att det är en komplimang visar bara att samhällets kroppsideal är åt helsike och att man kanske ska fundera på att stå över dem.
Personen gav sig då.
Typ, inte alls.
Efter en slags måste ha sista ordet av:
"Men jag tycker att du är skitsnygg i alla fall och skulle dö för att ha din kropp!"
Walk a mile in my shoes, säger jag.
Kommentarer