Vi tog en utflykt till Sigtuna, med lunch på Wenngarns slottscafé. Där kunde man lufta barnen genom att få dem att tävla runt fontänen. Strålande motion.
Jag och Pyret gick och spanade in en loppis där jag fyndade en sommarklänning i 40-tals stil för 10 riksdaler innan vi åkte hemåt.
Eftersom Pyret har varit på ett ganska gott humör, så var det inte direkt förvånande att hon höll sig vaken och nöjd hela bilresan hem. Fast vi blev förvånade ändå. Precis som att man fortfarande blir förvånad när det går att resonera, argumentera, och förhandla sig till lösningar på problem istället för att de ska sluta i storskaliga utbrott efter en minut.
Så jag ville belöna henne med ett pysselbord från stora blå huset.
Inte ens ett besök där tillsammans med halva Stockholm gjorde henne på dåligt humör.
Vi borde ha anat. Hon har säkert samlat på sig en hel drös med 4 års trots som bara väntat på att få komma ut.
Det gjorde det.
Precis innan läggdags.
Men nu är det på en ny nivå, för nu kan hon säga saker som får mig att gå iväg och gråta.
Föräldraskap. När arvsmassorna frågar tusen frågor tills man bara skrattar till svar, när de håller så hårt i ens hand att man inte får loss ett enda finger, när de berättar saker med en sådan iver att man tror att de ska explodera, när de säger saker som gör att man förstår hur smarta de är, när de klappar en på kinden och säger att de älskar en.
Eller, när de får en att gråta och känna att det här jobbet är för svårt.
Kommentarer